Många av oss som följt Jonas Selberg Augustséns egensinniga regissörskarriär har sett fram emot Sophelikoptern med lika delar nyfikenhet och bävan. Med sina kort- och dokumentärfilmer har han nämligen visat sig kapabel till den typ av stordåd som bara den som drivs av en estetisk övertygelse som vida överträffar rädslan för misslyckande kan utföra. Det innebär att spelfilmsdebuten i fullängdsformat såväl har potentialen att bli en ren triumf som ett smärtsamt magplask.

Sophelikoptern är berättelsen om tre unga människor som i en gammal Saab transporterar en gammal klocka till en gammal släkting. Den hundra mil långa resan utvecklar sig till lika delar klassisk roadmovie och sorgesång över dagens Sverige. Längs vägen stannar de för att fotografera sig intill världen största osthyvel, världens största gem och världens en gång största stol. Vidare bevittnar de ett segdraget kosläpp vars huvudpersoner nötkreaturen är högst ovilliga att skutta ut på vidderna samt dras in i en tafflig konststöld. Och så utmanas de av lokalbefolkningen på en olaglig kappkörning som kommer av sig. Det är en film som utspelar sig i marginalernas land, det Sverige som ytterst sällan någon annan än just Jonas Selberg Augustsén skildrar på film.

Vi ser Norrbottens inland och Västerbotten, med tågstationer så sällan frekventerade att vissa bänkar är bydårens privata och med vägkrogar vars enda vegetariska alternativ är pommes frites med ketchup. Det är ungefär så långt ifrån Makten vi kan komma: den politiska på Helgeandsholmen, den finansiella runt Stureplan och den kulturella på Södermalm. Men ändå får jag känslan av att det är här, på den alltför ofta bortglömda glesbygden, som de riktiga människorna finns. De som snackar mindre och handlar mer. De som visserligen tar filmens tre hjältar, som är svenska romer, för utlänningar och därför tilltalar dem på engelska – men därefter utan tvekan erbjuder dem sovplats. Det är människor med mycket begränsat inflytande översamhället men som i alla fall tycks ha makten över sin egen tid, vilket är mer än vi ju kan säga om de flesta stockholmare vars inrutade dygn aldrig tycks räcka till för jobb, dagishämtning, tillagning av Linas matkasse, träning, sex, skjutsning till barnens aktiviteter, sociala medier, parmiddagar, köksrenovering och egentid.

Följdriktigt är en gammal, delvis trasig, klocka den verkliga huvudpersonen i filmen. Den bältas omsorgsfullt i baksätet och kommenteras uppskattande av alla – poliser, vårdpersonal, tjuvar – längs vägen: ”Vilken fin klocka!”. Och förutom den personliga tiden handlar Sophelikoptern om Tiden vi lever i i dag och hur den förhåller sig till det förgångna. Hur vi i vår utvecklingsiver förhånar begrepp som ”kollektiv”, ”standard” och ”folkhem” – ord som filmens huvudpersoner fyller i det korsord som räcker hela resan – och därmed är på god väg att kasta ut barnet, det vill säga välfärden, med badvattnet.

Förmodligen skulle Sophelikoptern ha varit en påfrestande nostalgisk film om det inte vore för dess antiestetik. Här finns inte en enda av de smäktande vykortsvyer (dimma över myren, soluppgång över fjället, brusande älven) som filmer medproducerade av Filmpool Nord brukar bjuda på. I stället är det kargheten som dominerar: kontrastrikt svartvitt foto, torr humor, uteblivna klimax. Roadmoviens klassiska dramaturgi – den yttre, geografiska resan som motsvarar en inre utvecklingsresa för filmens hjältar – är särdeles subtil. Men den finns där och den andas optimism.

Augustséns filmer balanserar ofta på gränsen mellan det genialt egensinniga och det alltför konstruerade, och det är när han låter verkligheten bryta sig in i den konstnärliga visionen som det blir som allra bäst. Det sker i Kalven och friheten, som är en dokumentärfilm om en misslyckad filminspelning där huvudpersonen plötsligt dör, och i den prisade Trädälskaren om en livskris, en civilisationskris och ett trädhusbygge. Men det sker aldrig i Sophelikoptern, som är en tät konstnärlig konstruktion som ger intrycket av att på pricken motsvara den ursprungliga, mycket ambitiösa visionen. Det gör filmen imponerande konsekvent, men dessvärre ganska långtråkig. Nu när vi med förvissning vet att Jonas Selberg Augustsén kan skapa en på pappret perfekt lång spelfilm så vill jag nästa gång se honom släppa lite på kontrollen.

Film: Sophelikoptern
Regi: Jonas Selberg Augustsén
År: 2015
Land: Sverige
Speltid: 100 minuter