Dokumentärfilmer om försoning och brott – åtminstone när det gäller krig i det forna Jugoslavien – har ofta sett rätt lika ut. Fokus ligger ofta på att representera vissa utvalda händelser och att samtidigt försöka fånga och erbjuda en större och mer generell bild. Vi-kanske-har-gjort-vissa-saker-mot-dem-men-bara-eftersom-de-gjort-det-mot-oss-först-retoriken används som en ”kontextuell” grund som ofta leder till utslätade klyschor om att alla är lika skyldiga. Krig är dåligt, fred är bra.
Sådan är inte den serbiska dokumentären Depth two (Dubina Dva, Ognjen Glavonić, 2016). Jag såg den på Berlinale i år och en film av detta slag är så gott som obefintlig i regionen.
Glavonić har de senaste sex åren försökt göra en spelfilm som skulle handla om ett fall som under Haagtribunalens rättegång mot Milosevic skulle få namnet ”Kylbil”. Vid den serbiska gränsen till Rumänien dras en kylbil upp ur vattnet. Bilen är fylld av avrättade kosovoalbaner. Dessa människor mördades i Kosovo, i byn Suva Reka 1999 och fraktades först till den rumänska gränsen, förmodligen i tron att ingen någonsin kommer att upptäcka bilen. Men samma år hittas bilen för att sedan transporteras till Batajnica, en militärkomplex utanför Belgrad. Kropparna läggs i massgravar enligt order av dåvarande militära och politiska ledare i landet.
Brist på intresse – vilket naturligtvis manifesteras genom brist på ekonomiskt stöd – gjorde att Glavonić bestämde sig för att göra en essäliknande film istället för en spelfilm. Filmen använder sig främst av två stilelement, filmfoto och ljud för att porträttera en komplex berättelse baserad på vittnesmål och minnen av de brotten som skildras. Glavonić använder ljudupptagningar från olika rättegångar och dessa klipps ihop med bilder från platser där ohyggligheterna ägt rum, 15 år senare. Resultatet är en dokumentär road movie som på ett enkelt sätt synliggör svårigheter – om inte omöjligheter – i att sakligt diskutera ”andras” trauman och ”egna” krigsförbrytelser.
Vi får reda på en del fragment och förklaringar från de direkt inblandade. Offer, gärningsmän och människor som hyrts in för olika uppdrag – till exempel att köra kylbilen från Kosovo till Serbien – återberättar vad de gjorde där och då och hur de påverkades av massakern och dess efterdyningar. Vi får varken se några vittnen eller arkivmaterial, bara platser där händelserna utspelade sig: Đerdap, Priština, Suva Reka, Batajnica, men uteslutande från dagens perspektiv.
Det är symptomatiskt att fallet har varit känt länge. Massgravar i Batajnica är en sorts offentlig hemlighet. Trots det har filmen och regissören föga förvånande blivit anklagade för landsförräderi, i ett Serbien som fortfarande inte gjort upp med sitt förflutna. Tiden som förflutit har bara tjänat till att antingen cementera kollektiv amnesi eller skapa och presentera alternativa historieskrivningar.
Depth two är inte en filmisk rekonstruktion. Jag vet inte riktigt vad den är. Ett dokument, vittnesbörd? Spelar det roll? Filmen tar upp välkända fakta som ofta sopas under mattan i olika postjugoslaviska så kallade normaliseringsförsök. Den vill förstå det förflutna, men radikalt annorlunda från de politiskt-ideologiska strategier som präglat regionen efter alla krig på 90-talet. Filmens stora förtjänst är inte minst att den stör vissa allmänna historiska minnen. I de officiella dokumenten, underskrivna av Milošević och hans närmaste män står det att brotten försvinner så fort kropparna försvinner. Glavonić och hans filmteam visar att det finns klara och samstämmiga uppgifter och vittnen men att en själv måste aktivt försöka ta sig ut ur en påstådd historisk labyrint som snarare är en historiografisk lobotomi.
I en intervju med Radio Free Europe berättar Glavonić om tidens gång och trauma och hur detta avspeglas i själva filmens form: ”På de ställen där massgravar upptäckts fanns ingenting, inga skyltar. Man kommer och frågar folk var dessa platser är och de visar en tom plats. Hela filmens koncept är dessa utrymmen, platser tömda på mening och kontext, samt vittnesmål från människor som var inblandade”.
Bilder och ljud är kombinerade med en touch av attraktionernas montage. Vittnesmål både krockar och passar med tagna bilder som agerar kulisser. Scener som visar människors vardag, där vi hör hur de jobbar på sina hus och mekar med bilar gör att diskrepansen känns enorm. Det framstår som obegripligt att människor bara 15 år tidigare begått enorma illdåd på just de ställen. Dikotomin mellan nu och då överskrids på sina ställen och de smälter till en helhet. Glavonić tvingar oss att genomleva och se saker ur de kosovoalbanska offrens synvinkel.
Nu är vi långt borta från soliga och lata förmiddagar, floder, människor som utför olika sysslor. Vi tvingas in i pizzerian där den största massakern i byn ägt rum. Väggarna är fortfarande märkta med kulhål, samtidigt som vi konfronteras med minnen från både en överlevande och en förövare. Det skapas dock inte ett narrativ, det konstrueras inte en berättelse som ska göra det lättare för oss att ”acceptera” det hela. Det hade varit mycket enklare att använda sig av iscensättningar, dramatiska rekonstruktioner och arkivklipp. Dekontextualiserade och till oigenkännlighet omklippta arkivklipp finns inte till vårt förfogande. Överlämnade till oss själva tvingas vi ansvara för våra egna mentala inre bilder.
