Del 5: Charlotte Wiberg avslutar debatten om Extramaterial och cinemagi.

Van Aertryck och Danielson skrev uttryckligen i sin första replik att film är bra eftersom den går att använda ”i samhällsbyggandet”. Nu säger filmmakarna att de inte menar att människor behöver kontrolleras och styras genom någon form av uppbygglig film. Jag tycker de borde tänka igenom sina ståndpunkter lite bättre.

De är kanske inte direkt diktatoriska, men jag tänker på det gamla socialdemokratiska målet att ”motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet”. En sådan syn på kulturyttringar, återigen, gör dem till uppbyggliga verktyg – och sätter dem i motsatsställning till något som inte ens anses vara kultur. Den gör människor som inte tar del av det uppbyggliga utbudet till ”skadade” individer i behov av upplysning. Jag motsätter mig den föreställningen.

Jag delar inte heller den alarmistiska attityd de har till filmutbud och åskådare (”Redan för 40 år sedan slog Harry Schein larm…”). Men det är klart vi behöver en filmpolitik. Det är inte kontroversiellt. Och ja, naturligtvis finns det intressen involverade i detta. Men styrningen kan se ut på olika sätt. Naturligtvis ska den inte göras utifrån fastlagda smakdirektiv, inte ens mina, och visst måste det ständigt diskuteras vad som anses värdefullt.

Men jag undrar lite över begreppet ”omdöme”. Van Aertryck och Danielson verkar ha en så enkelspårig och, tror jag, överdriven syn på vad filmer och bilder gör med människor. Jag har inte läst studien som säger att par som tittar på romkom skiljer sig i större utsträckning, men jag tvivlar på att någon studie verkligen entydigt skulle kunna härleda en sådan sak till filmernas påverkan. Kanske vill paren se romantisk film för att de känner att de saknar något i sin relation. Eller kanske har de en syn på tillvaron som säger att den ska vara romantisk. Filmerna kanske har fyllt en positiv funktion så länge förhållandet varade. Vi vet inte.

Min erfarenhet är att människor är ganska bra på att skilja mellan film och verklighet. ”Det var som på film”, säger vi när något har känts overkligt. Ja, våra minnen är ”kontaminerade” av bilder. Så fungerar minnet. Det kan också handla om att ett barndomsminne egentligen härstammar från ett kapitel i en bok. Eller så kanske det härstammar från en dröm, eller är ihopfantiserat. Återigen undrar jag vad som är det stora problemet.

Bilderna är likriktande, menar Van Aertryck och Danielson. Absolut lever vi i en bildkultur där vissa uttryck är dominerande. Jag tror vi alla är eniga om att det behövs alternativa bildkulturer. Men jag har större tilltro till människors förmåga att aktivt förhålla sig till omvärlden. Det gäller också filmskapare. Helena Bergström uttrycker starkt att hon gör medvetna val i fråga om vad hon vill skildra och hur. Samma gäller Kay Pollak. Han har en vision. Och det måste också sägas om Roy Andersson – han lär ha de mest genomtänkta enskilda bildinställningar av de här exemplen. Alla tre regissörer gör film som jag inte gillar. Men min poäng är att de inte är omedvetna idioter, och inte heller ska behandlas som idioter. De går inte bara på slentrian. Hur och om de borde få filmstöd är en annan fråga (jag hade inte gett något till Kay Pollak i alla fall).

En lektor i filmregi citeras: “Den dramatiska funktionen är viktigare än att porträttera något exakt som det är i verkligheten. Verkligheten är ofta ganska tråkig. Det handlar om att föra en berättelse framåt hela tiden.” Men blanda inte in mig och det jag skrev om cinemagi i detta! Jag beklagar verkligen de studenter som får höra sådan begränsande smörja och det kan finnas all anledning att göra revolution på Stockholms dramatiska högskola.

Å andra sidan måste ju dessa elever vara tänkande människor som inte är helt omedvetna om filmhistorien, med dess återkommande brott mot konventioner. Med det svepande sätt som Van Aertryck och Danielson uttrycker sig på dras däremot filmmediet över en kam, och intrycket uppstår att det inte finns någon experimentell film, inga filmer som chockat, inga som prövat ett nytt grepp och ingen som har ett eget bildspråk. Allt är bara en och samma gröt. Det finns förstås en väldig arrogans i detta.

Nej, jag tycker inte det är fel av filmmakarparet att diskutera diverse normer. Det är förstås jättebra att sådana diskussioner förs inom skrået. Men jag reagerar på sättet kritiken framförs. ”Hur kan man arbeta aktivt anti-totalitärt utan att själv uppfattas som dogmatisk?” undrar de. Ja, det kanske finns en inneboende motsägelse i att vilja väcka världen ur någon form av falskt medvetande à la Matrix och samtidigt inte framstå som mästrande, auktoritär och dömande.

I min inledande text försvarade jag det jag kallade ”cinemagi”, vilket inbegriper de allra flesta filmer som över huvud taget finns. Det handlar om den egna lilla värld som varje film bygger upp och bjuder in oss till. Det gäller även filmer som strävar efter realism (jag tror inte det är möjligt att bara precis fånga verkligheten såsom den faktiskt ”är”). Jag ställde detta emot deras film Extramaterial, vars budskap är att ”krossa illusionen” och förkasta den som falsk och omoralisk.

Jag försvarar illusionen, fantasin och lusten mot den typen av attacker, även om de kommer i filmisk form (och oundvikligen gestaltar en egen dramaturgi, som också den är konstruerad). Men jag har hela tiden sagt att jag ser fram emot Van Aertrycks och Danielsons kommande produktioner och deras strävan efter att hitta ett eget bildspråk. Filmkonsten liksom annan konst befinner sig i ständig förändring. Naturligtvis är det bra att dess former diskuteras. Men kan dagens bildvärld verkligen kopplas till Hannah Arendt och den banala ondskan? Fiktionsfilmer kan onekligen vara banala men är sällan onda. Propaganda av den typ som varit uppe i diskussionen, Riefenstahl och IS, är däremot ond, men sällan banal.