Del 3: Charlotte Wiberg svarar på filmskaparnas replik i debatten om Extramaterial och cinemagi.

”Vi välkomnar en fördjupad diskussion kring dessa frågor”, skriver Maximilien Van Aertryck och Axel Danielson i deras svar på min text om filmen Extramaterial. Där är vi helt eniga. Det gläder mig att de ger respons, och det vore roligt att även höra fler röster i diskussionen.

Först och främst måste jag förtydliga att jag inte är någon motståndare till undervisning om film och bildtolkning i skolan. Det skrev jag också i min första text. Vad gäller att ”förhålla sig kritiskt” så är det en kompetens som elever ska erhålla generellt, inte specifikt gentemot film. Däremot specifikt gentemot propaganda, som IS filmer tillhör.

Förutom ”Hollywood” har deras filmer liknats vid Riefenstahl, och vid romarrikets brutala underhållningsvåld (såsom gladiatorspel). De fyller inte bara funktionen att locka anhängare utan också att skrämma fiender och avskräcka motståndare. Även om Van Aertryck & Danielson knappast kan mena det, ser det onekligen ut som att de ensidigt lägger skulden för att unga män (de har glömt kvinnorna) söker sig till IS på ”en viss typ av dramaturgi/estetik”. Som om en ung människas radikaliseringsprocess inte vore mer komplicerad än så (och som om inte själva ideologin, samt internet, med dess möjlighet att selektivt ta del av källor som förstärker egna uppfattningar och undvika andra, vore viktigare faktorer).

Udden är alltså uppenbart riktad mot Hollywood och våld. Den bildstormande attityden till ”underhållningsindustrin” innefattar dock både så kallad kvalitetsfilm och ”resten av film- och tv-industrin”. Är det helt enkelt hela filmhistorien det handlar om? Eller finns det en elit, som står utanför ”underhållningsindustrin”? Var befinner de själva sig? Om ambitionen är att revolutionera hela filmmediet blir jag som cineast å ena sidan nyfiken på vad för slags film de är inriktade på att göra, å andra sidan orolig, med tanke på hur revolutioner brukar se ut och de auktoritära tendenser de bär på.

Så finns det också ett uttryckligen instrumentellt förhållningssätt till film hos Van Aertryck & Danielson. Film kan användas ”i samhällsbyggandet”. Men använd på fel sätt blir den farlig. Har den inget egenvärde? Estetiska diskussioner avfärdas som ”romantiska pseudodiskussioner”. Ärligt talat, här känner jag doften av officiella uttalanden i partiorganet. Jag undrar också över det resonemang som likställer formfrågor som klippning och dramaturgi med frågan om vilka som syns och inte syns på film. Ska ”underrepresenterade” bildinställningar anses ha demokratisk rättighet att synas lika mycket som andra?

Olika konstnärliga manifest kan utlösa en enorm kreativitet, som Dogma 95 är ett exempel på. Här ter det sig emellertid oklart vad det är man strävar efter men desto tydligare vad man är emot. Lite elakt läst kan det tolkas som att Van Aertryck & Danielson är emot filmmediet, såsom vi hittills känt det. Jag ser fram emot deras framtida produktioner, men jag är osäker på om jag skulle vilja ge dem något större filmpolitiskt inflytande.

Avslutningsvis vill jag också slå ett slag för raffel och trams, vad vore livet utan det? Kanske kan det rentav vara ett bra motmedel mot auktoritära och fundamentalistiska tendenser.