I senaste avsnittet av FLM-podden talar vi bland annat om Erik Gandinis senaste dokumentärfilm The Swedish theory of love. Eller rättare sagt, jag pratar om den eftersom bara jag hade sett filmen. Men vi konstaterade båda att detta är en film som kommer att väcka en del diskussion. Och i ett blogginlägg här på FLM ger Mikaela Kindblom en betydligt mer positiv bild av filmen än min.

Det är ju strålande och visar att Gandini lyckats göra en film som väcker tankar, även om inte alla tycker om filmen. Kindblom beskriver också hur hennes sällskap var delat på mitten i dess mottagande av filmen: den yngre generationen sade nej medan deras föräldrar tyckte om den. Jag vet inte om det finns något signifikant i det. Själv tillhör jag snarast föräldragenerationen, men tycks ha reagerat mer i linje med tjugoåringarna i Kindbloms sällskap. Kanske är det en omognad hos mig själv som gör att jag inte sjunker ner i det utrymme för reflektion om mänsklighetens tillstånd som Kindblom finner i filmen.

Jag ser hur som helst snarare en associativ indiciekedja som försöker påverka mig känslomässigt i en viss riktning snarare än Kindbloms ”reflective space”. Mina tankar går snarare till det eisensteinska montaget än till den poetiska digressionen. Men det fungerar inte på mig – och det handlar nog främst om något så enkelt som att mina känslomässiga reaktioner inte är de som filmen bäddar för.

Jag upplever det till exempel inte som sorgligt eller chockerande att ensamstående svenska kvinnor beställer hem sperma från Köpenhamn för att kunna befrukta sig själva. Min reaktion var snarare avundsjuka på dessa kvinnor (som inom parentes sagt inte går in i en ensamhet utan i en intim relation; den med barnet). Kollektivet inne i skogen som söker en gemenskap de inte kan få i det moderna individualistiska samhället skrämmer mig mer än lockar mig (nej usch, jag vill inte ha andra människors händer på mig hela tiden). Och jag träffas inte av det underliggande påståendet om att vår välfärdsstat odlar olycka och ensamhet. Som Malin Krutmeijer uttrycker saken i sin recension i Sydsvenskan: ”Nedrustningen av den välfärd som tydligen gjorde oss ensamma och bekväma är ju ett faktum.”

För på något sätt får Gandini det till att ensamheten hör samman med med bekvämlighet. Här brister logiken totalt. Från den ensamma döden – som är filmens enda riktiga brännpunkt – åker vi till Etiopien där en påhittig läkare botar sjuka med provisoriska och hemmagjorda hjälpmedel. Några dramatiska fall där han lyckats bota bildar den emotionella fonden mot påståendet att varma Etiopien, med sina storfamiljer, är ett bättre samhälle än materiellt trygga Sverige med dess andliga nöd. Därefter levererar sociologen Zygmunt Bauman filmens slutkläm: Vi blir bara lyckliga av att få övervinna svårigheter och lösa problem.

Aha, tänker hjärnan, ja övervinna svårigheter och lösa problem det var ju vad den där läkaren i Etiopien gjorde. Och han sade att i Sverige råder andlig nöd. Och vi har ju sett hur folk lever ensamma i små fula boxar där och sedan dör utan att saknas av någon. Alltså: i Sverige löser vi inte problem och övervinner svårigheter. Vi är olyckliga! Och det är vi för att vi är ensamma. Och – aha! – den moderna teknologi som gör att kvinnor numera kan befrukta sig själva hänger samman med detta. De har valt självständighet. Precis som det där socialdemokratiska manifestet från 1972, som filmen inleddes med, förespråkade. Den moderna teknologin gör att vi slipper svårigheter och blir olyckliga. Den kanske hjälper oss att bli självständiga men det är ju bara ett annat ord för ensamhet.

Den där kedjan är så svag att varje länk kan brista. Men det räcker med att på väg ut ur biografen ställa sig frågan om det där med problem och svårigheter. Har vi verkligen inga problem att lösa? Inga svårigheter att överkomma? Förutom den stipulerade ensamheten då alltså. Jag känner igen mig i rädslan för att dö ensam och ligga död i veckor eller månader innan kroppen hittas. Det kan mycket väl bli så. Men nog fan har jag andra svårigheter att övervinna. Nog fan har jag problem att lösa. Och det har sjuksköterskorna på de numera ofta underbemannade sjukhusavdelningarna också. Och de forskare och läkare som inte kan lösa cancerns gåta med hemmagjorda instrument. Är det fel problem och svårigheter? Vad är den danska spermakliniken om inte en lösning på ett problem? Den dansk som startade upp kliniken visade tydliga tecken på tillfredsställelse över sin gärning. Kanske lycka rentav. Men han hjälpte kanske fel människor – kvinnor som gör det onaturliga valet att skaffa barn utan partner (men tänk så många problem och svårigheter de kan få att övervinna under barnets uppväxttid).

Jag skulle kunna fortsätta att ironisera och raljera. Avsnittet från Etiopien har dock en baksida som snarast är grym och kräver ett annat tonfall. Jag tror faktiskt att folkhälsan i Etiopien skulle förbättras av att inte vara beroende av improviserad välgörenhet och av en större tillgång till medicinsk teknologi. Och det är nog ingen kontroversiell åsikt. Filmens läkare må ha utfört små mirakel att glädjas över och känna en personlig lycka (det är säkert tillfredsställande att spela så stor roll för så många människor). Men skulle Gandini själv vilja vara utsatt för de svårigheter att övervinna och problem att lösa som denne läkares verksamhet utgörs av? Vems lycka är det egentligen tal om här?