Det första ord som kommer över mina läppar när jag ser Babel bio är “rimligt” – och det stör mig. För det är rimligt att SVT:s nya studioprogram om film ser ut precis såhär efter ett åttaårigt uppehåll post-Filmkrönikan. Litteraturprogrammet Babel är ju ett inmutat koncept med en färdiginredd studio och allt. Resultatet är följaktligen ett lättsamt men påläst samtalsprogram. Tack vare att Fredrik Sahlin är en skicklig intervjuare och att Stellan Skarsgård är en frispråkig gäst blir det ett upplysande samtal om skådespeleriets konstigheter. Men med upplägget mys-tv hamnar det hela tiden farligt nära lovebombing och några kritiska frågor blir det inte tal om. We don’t do dålig stämning.

Jag blir inte heller klok på namnet, alltså Babel bio. För biografrepertoaren lyser mer eller mindre med sin frånvaro. I premiäravsnittet handlar det mest om en Netflix-serie som heter River (jag har bara sett ett avsnitt men den verkar jättetråkig fast det är alltid kul att det går bra för Stellan). Därför blir det till exempel inte ett knyst om Hou Hsiao-Hsiens The assassin som har biopremiär i helgen. Vilket är rimligt. Han är förvisso en av världens främsta verksamma filmregissörer, ifjol prisad för bästa regi vid Cannes filmfestival, men The assasin går ju bara upp på ett fåtal biografer. Och om det inte går att strömma är det bara att glömma.

Något urskuldande hänvisar Sahlin till webbens filmrecensioner, det vill säga den skrivna filmkritik som jag själv aldrig har begripit varför SVT ska syssla med, eftersom den inte utgör något komplement till den övriga pressens recensioner. Men att SVT ska prioritera rörliga bilder blir som bekant en alltmer obsolet ståndpunkt.

Med tanke på den svenska filmens omdiskuterat svajiga publiksiffror behöver den ett skyltfönster och det verkar Babel bio fixa. Det är väl på sitt sätt utmärkt och mycket rimligt eftersom SVT själva har sina fingrar i den svenska filmburken. Bland kommande programs gäster kan nämnas Henrik Dorsin, Alice Bah Kuhnke, Pernilla August och Alexandra Therese Keinig. Men också den norske regissören Joachim Trier, för den internationella utblickens skull.

Men behöver vi inte efter Kinos nyliga frånfälle mer än någonsin också ett filmprogram i public service som belyser och upplyser publiken om filmens mångfaldiga konstnärliga uttryck? Det måste inte uteslutande handla om grånade mästare från Taiwan men gärna om något som lär oss något nytt, kanske till och med något som existerar bortom kafferastsnackisarna på Netflix.