FILM. The hateful eight (Quentin Tarantino, 2015). Se filmen här.
Quentin Tarantino gör det i alla fall inte lätt för sig. Han har inte bara nördat ner sig och valt det obsoleta filmformatet Ultra Panavision 70 till sin nya film – anamorfiska gluggar! världens vidaste bild! – utan tillsammans med sina förtrogna dessutom lyckats distribuera The hateful eight på 70mm i sådan skala att 1990-talet ringde och ville ha tillbaka sina filmrullar.
Sedan använder han det inte ens för att bedåra oss med storslagna exteriörer! Inledningen bjuder förvisso på snöklädda landskap och hästsprint i slow motion, men större delen av filmen utspelar sig mellan fyra väggar på ett litet gästgiveri. Med det sagt kommer vidfilmsformatet till sin rätt på andra sätt, som i effektivt påträngande närbilder samt ett flertal fina split diopter–sekvenser.
Men det är knappast ett lika publiktillvänt upplägg som i hans två senaste schvungfulla succéer, Inglourious basterds och Django unchained. Nej, The hateful eight må säljas in som Tarantinos kärleksförklaring till västerngenren men det påminner mer om ett kammarspel med inslag av Agatha Christie. Och även om det har trumpetats ut att Ennio Morricone skulle förära filmen sitt första västernsoundtrack på årtionden rör det sig alltså om musik som ursprungligen komponerades för John Carpenters monsterskräckis The thing från 1982. Det hörs och komplicerar genretillhörigheten ytterligare.
På detta vis lyckas hur som helst Tarantino både förnya sig själv och samtidigt vara sig lik. Han är rätt ensam i Hollywood om att i princip kunna förverkliga vilket projekt han vill, ett privilegium han delar med Spielberg och kanske ett par regissörer till. Spielbergs gråmelerade tråkfest Lincoln gör sig påmind, och faktum är att den amerikanska presidenten åberopas även i The hateful eight, som utspelar sig med inbördeskriget i färskt minne.
Inte nog med att The hateful eight står och stampar på samma golvplankor i två timmar, den är därtill ganska svårsmält. Det är en film som urartar och spårar ur, men just det utgör förstås en stor del av Tarantinos signum och tjuskraft. Filmen skjuter ut sig själv från den dramaturgiska båge som mer osäkra regissörer klamrar sig fast vid, men är tajtare hållen än normalt för att vara Tarantino, fast ändå väl lång.
Han är dock retfullt medveten om sin fallenhet för dialogiska utvikningar. I en utdragen replikväxling mellan prisjägarna som spelas av Samuel L. Jackson och Kurt Russell ber kusken dem att rappa på innan snöstormen kommer – men väl på gästgiveriet fortsätter de att prata huvudet av varandra och övriga gäster (bokstavligen).
Under tiden är filmen blodig, anstötlig, rasistisk, misogyn, misantropisk och ful i mun. Och det minst gulliga med Tarantino är hans genomskinliga förkärlek för provokationer. Låt gå för att han älskar excesser i våld, men det frikostiga bruket av n-ordet och det dito manliga våldet mot åttans enda kvinna känns som fåfänga attacker mot publikens förmodade finkänslighet.
Men visst, vilda västern var en ogästvänlig plats för både svarta och kvinnor. Tarantino ”löser” den ena halvan av ekvationen genom att sympatisera med Jacksons rollfigur (åtminstone till en viss gräns), medan Jennifer Jason Leigh får nöja sig med att göra underverk med en trotsig uppsyn (kanske tyckte Tarantino att det fick räcka med kvinnlig revansch efter Jackie Brown, Kill Bill, Death proof och Inglourious basterds).
Men vad är det då Tarantino försöker säga bortom provokationerna?
Well, det känns inte som någon slump att en av Tarantinos uttalade hatfilmer, D.W. Griffiths Nationens födelse, firar 100 just i år. Det är en klassiker som är lika berömd för sitt narrativa raffinemang som sin rasistiska propaganda – Ku Klux Klan är filmens hjältar och rider till undsättning när en bortrövad vit flicka ska våldtas av svarta män (i själva verket vita skådespelare i blackface).
The hateful eight utspelar sig ungefär samtidigt som Nationens födelse och vid den här tiden hade raskortet ännu inte uppfunnits, men Jacksons rollfigur förklarar att han har lärt sig att spela rasspelet för att klara livhanken. Exempelvis använder han ett påstått brev från självaste Lincoln, som tackar för trogen tjänst i inbördeskriget, som frisedel i vita sammanhang.
I filmens mest omdiskuterade scen, den sista innan paus i 70mm-versionen, utnyttjar han listigt nationens rädsla för svart maskulinitet när han börjar berätta om en oral våldtäkt för en sydstatsgeneral. Här hade man kunnat önska sig att det direkta inflytandet av svensk film på Tarantino inte bara gällde det ögonlappade våldet i Thriller – en grym film utan även den flaschbackbefriade sexmonologen i Persona. Men i all sin grovhet gör scenen onekligen jobbet.
Det vore ett misstag att upphöja Tarantino till en stor politisk tänkare, och börja bedöma honom därefter, men han har en osviklig förmåga att träffa ömma punkter. När Jacksons frigivna slav genom sin anekdot exploaterar den vita rädslan för svart maskulinitet för egna syften är han i kontroll över situationen och ger mittenfingret åt Nationens födelse. Bruce Derns sydstatsgeneral blir så att säga ägd.
Tarantino blickar således tillbaka på nationens smutsiga födelse. Men gör filmen inte också något annat? Med tanke på att motsättningarna fortlöper längs samma konfliktlinje, vilket inte minst #BlackLivesMatter-rörelsen är ett exempel på, bevittnar vi kanske samtidigt dagens USA genom dåtidens osminkade ögon. De hoppfulla orden i Lincolns brev ekar hur som helst falskt när männen framför oss förenas om inte i rashat så i kvinnohat. The hateful eight är ingen upplyftande film. Det är en film att bli politiskt deprimerad av. Det är i alla fall så långt jag har kommit i smältningsarbetet av den.
Ring in det nya och ring ut det gamla. Så brukar det låta så här dags på året. Men det mest gulliga med Tarantino är att han trotsar den enkelriktade avvecklingen av filmens historia. I dagens digitala tillstånd – där prefixet helt sonika har strukits från 2000 års nyord e-bio – kan det vara svårt att föreställa sig att en film som Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult så sent som 2011 distribuerades på 35mm.
Numera tycks millimeterbryderier bara vara en angelägenhet för finsmakare. Guilty as charged. Jag hyser en uppskattning för filmmediet och medan The hateful eight gör att det vänder sig i magen på mig får jag bra vibrationer. Det är också ett konststycke.
The hateful har svensk premiär på 70mm på biografen Rigoletto i Stockholm den 1 januari. Filmen har digital biopremiär över hela landet den 13 januari.
