fbpx

Sådan förälder, sådan film?

price of love

Aldrig har jag sett så lite som på årets upplaga av Stockholms filmfestival. På grund av vinterkylan behövde jag fokusera mer på min febriga son än mitt cinefila ego, en prioritering som visade sig få tematiskt gehör i några av de få filmer som jag faktiskt hann se.

Barn- och föräldrarelationer – såriga, förlorade och hemsökande – löpte som en röd tråd genom Baba joon, Price of love och The memory of water. Emellanåt bjöd filmerna på riktigt sentimentala ögonblick, vilket inte gjorde mig något. Ibland behöver jag filmer som vågar dra på stråkarna, släppa lös tårarna och få näsduken att fladdra.

I det etiopiska dramat Price of love, ett lika delar uppgivet, upprörande, stadspulserande och ofrivilligt komiskt drama, möter vi en taxichaufför i Addis Abeba som en sen kväll får för sig att rädda en kvinna i nöd. Hon visar sig vara prostituerad och på flykt, vilket för en kort stund gör taxichauffören till hennes hallick. Något som blir olustigt på mer än ett sätt när föräldraminnen börjar komma upp till ytan.

Det finns en obönhörlig energi i berättandet, samt ett föredömligt sätt att handskas med trasiga karaktärer som aldrig tillåts bli dömande eller förminskande. Indiefilmaren Hermon Hailay har gjort en imponerande långfilmsdebut, men hennes symboltyngda felsvängar leder turen mot en något banal slutdestination.

agua

Såsigast av dem alla var chilenska regissören Matias Bizes The memory of water. Tidigt sätts ribban med en oerhört gripande kameratilt, som visar hur ett föräldrapar (spelade av Benjamin Vicuña och Elena Anaya från The skin I live in) markerat deras sons längd på en vit vägg med tuschpenna. Vid fyraårsåldern tar det slut. Och vi förstår snart varför det aldrig kommer att fyllas på.

Paret gör slut efter att deras son drunknat i hemmapoolen. De går skilda vägar med ett överflöd av montage och emotionellt knapptryckande scener, däribland en korsklippning mellan föräldrarnas respektive försök att gå vidare genom att ligga med andra. Stön, svett och dolda tårar svetsar samman en dröjande kontrast mellan euforiska bilder och hopplöst sorgsen musik.

Och mycket längre än så tar sig aldrig filmen. En kompromisslös studie i sorgbearbetning? Tja, det är väl det finaste sättet att se på det, men snarare var det nog idéerna som tog slut.

baba joon

Jag har sparat det bästa till sist. Ett oundvikligt uppror byggs upp i det israeliska Oscarsbidraget Baba joon, där en kantig och konservativ pappa, själv uppfostrad med hård hand, försöker få sin son att föra vidare den iransk-israeliska familjens arv. Men sonen är mer intresserad av teknik än bondeliv (och särskilt det tillhörande djurplågeriet, vilket varit på tapeten även utanför salongen i och med festivalens skandalomsusade sponsorsamarbete med Canada Goose).

När pojkens färgglade farbror hälsar på från USA omkullkastas ordningen i ett film som är stillsamt berörande, estetiskt avskalad, bitvis frustrerande och i slutändan rejält hjärtevärmande.

av Sebastian Lindvall

Filmvetare

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.