Årsbästakalendern är vår nedräkning av 2015 års 24 bästa biopremiärer.
Jag älskar mina barnmonster på film. Det djävulska fröet som sås i Rosemary’s baby, uppfostras i Omen och når suggestiv skolskjutningskontext i Vi måste prata om Kevin.
Magnus von Horn, 31-årig svensk långfilmsdebutant utbildad i Polen, sätter skräckfiguren under sociologisk lupp i en reserverad och lågintensiv thriller som utspelas på den svenska landsbygden. Här följer vi det mörka mysteriet John, en tonåring som släppts fri efter att ha avtjänat ett tvåårigt straff för mordet på sin ex-flickvän, men snarare än att söka sig inåt efter solklara förklaringar sprids ljus på en omgivning som slutligen färgar av sig på huvudpersonens alltmer sönderslagna ansikte.
Visst lär det vara en ren slump, men att just den här filmen (ja, film – inspelad på 35mm!) fick svensk biopremiär dygnet efter den internationella mansdagen? Där har vi en händelse som ser ut som en tanke. I Efterskalv blir vi ofrivilligt passiva vittnen till våld, känsloförlamning och patriarkala mönster i ett samhälle vars öppna fält och transportvägar leder mot en bur ut ur vilken det utpekade monstret endast kan slå sig med våld. Magnus von Horns regidebut är en effektivt frustrerande filmupplevelse.
Årets bästa filmer:
18. Efterskalv (Magnus von Horn, Sverige)
19. Amour fou (Jessica Hausner, Frankrike)
20. Eden (Mia Hansen-Løve, Frankrike)
21. Sagan om prinsessan Kaguya (Isao Takahata, Japan)
22. Crimson peak (Guillermo del Toro, USA)
23. Victoria (Sebastian Schipper, Tyskland)
24. Revolten (Kornél Mundruczó, Ungern)
