Årsbästakalendern är vår nedräkning av 2015 års 24 bästa biopremiärer.
På engelska finns ett fint ord som ofta används på tal om skräckfilm: visceral. Som substantiv, viscera, översätts ordet med inälvor. Någon exakt översättning av visceral kan jag inte finna, bara ungefärliga motsvarigheter – ”inälvsrelaterat” så klart, men inte bara i fysiskt hänseende utan också något driftsmässigt, något som handlar om väldigt grundläggande känslor och reaktioner, instinkter som inte hör till det som föreställs vara det ”nobla”, det ”ädla” i människan.
Skräckfilmer hör alltså till denna domän. Maggropskänslornas. Det betyder inte att de saknar estetik. Med Crimson peak har Guillermo del Toro skapat ett överdådigt vackert landskap, som samtidig leder rakt ner i inälvslandet. Den röda lera som titeln anspelar på utgör både grunden för det hus där skräcken regerar och det blodiga innanmäte berättelsen rör sig inom – ett inre landskap där drifter och lidelser är lika starka som förvridna under yttervärldens tryck. Det är en förtrollande och förskräcklig plats som lockar åskådaren att gå lika vilse som berättelsens huvudpersoner.
Årets bästa filmer:
22. Crimson peak (Guillermo del Toro, USA)
23. Victoria (Sebastian Schipper, Tyskland)
24. Revolten (Kornél Mundruczó, Ungern)
