Det vita folket (Lisa Aschan, 2015). Se filmen här.
Till en början var jag skeptisk. I en intervju i tidskriften Filter stod Lisa Aschan insvept i en svensk flagga och deklarerade att hon ville prata om makt. 10-talets kulturfloskel par excellence, och en utsaga vars tomhet står i bjärt kontrast till den lidelse med vilken den vanligen uttalas: som om inte alla som examinerats från en svensk konsthögskola de senaste fem åren har exakt samma ambition.
Å andra sidan fanns det något lovande i ämnets allmängiltighet. Makt är ju som kärlek och döden i det att det finns där, oavsett, så varför inte omfamna det. När Det vita folket sedan beskrevs som ett surrealistiskt rymdepos på ett flyktingförvar lät det plötsligt intressant. Kanske skulle Aschan gå ännu längre i sin ambition att förena det politiska med det estetiska än i den suggestiva, men något tillrättalagda debuten Apflickorna från 2011.
Flyktingförvaret i fråga ligger insprängt i ett bergrum någonstans i ett samtida Sverige. Hit förs Alex (Vera Vitali) efter att ha fastnat i en papperskontroll på väg från affären. Alex har en dotter, en vardag och ingen som helst anledning att lämna det land där hela hennes liv finns. Men byråkratin är skoningslös, både mot henne och mot de andra på förvaret, där den tjänstemannamässiga Viktoria (Pernilla August) bossar över en personalstyrka som slits mellan medkänsla och en vilja att behålla jobbet.
Godtyckligheten som skiljer de intagna – ”gästerna”, som Viktoria säger – från de anställda understryks genom en castingstrategi som nog kan bli omdiskuterad. Alex och vissa av hennes medfångar är anmärkningsvärt vita och svensktalande, medan flera i personalen inte är det. Aschan har i Nöjesguiden motiverat det dels med att många som utvisas ur Sverige faktiskt är ljusa och talar flytande svenska, dels med att Alex vithet ska fungera identifikatoriskt, eftersom folk ”generellt gillar blonda människor bättre”.
Där har hon ju en poäng. Samma struktur som håller Alex fången ser också till att den genomsnittliga tittarens empati är större för Vera Vitali än för en svart skådespelare. Huruvida detta faktum är oproblematiskt att utnyttja är en fråga för den vidare receptionen att ta ställning till, men att det finns en tanke med det bör kanske understrykas – det är inte av regimässig slapphet som Alex ser ut som hon gör.
Aschan och producenten Anna-Maria Kantarius säger sig ha inspirerats av genrefilm och science fiction, vilket märks främst på scenografin. Är det inte flimrande lysrör så är det långa korridorer, droppande väggar och matsalar som badar i blågrått ljus. Hela förvaret fungerar som ett rymdskepp, ett klaustrofobiskt ekosystem, vars invånare är på väg mot något som lika gärna kunde vara en annan planet. Linda Wassbergs kamera växlar fint mellan breda, månlika snölandskap (utanför förvaret) och närbilder på skådespelarnas ansikten (inuti förvaret): det skrämmande okända, det obehagligt intima, flykten som därmed blir omöjlig.
En bieffekt av en så laddad miljö är dock att bristen på dramaturgisk utveckling blir extra tydlig. Det vita folket tycks ha svårt att bestämma sig för om den vill vara tablåbaserad, som Apflickorna, eller berättas som en mer klassisk thriller. Problemet är inte att det inte ”händer något”, utan att det först händer något och sedan ingenting alls, samtidigt som det i skådespeleri och musikläggning kommuniceras att något riktigt drabbande håller på att ske. Man vet helt enkelt inte riktigt vad det är man ser, och inte på ett bra sätt.
Men filmens allvarligaste problem är dess övertydlighet. De anställda firar utvisningar med champagne och erbjuder yogalektioner för att de intagna ska släppa sina ”negativa tankar”; mer subtilt än så är det inte. Pikarna till verklighetens nymoderata företagskultur är rent genanta i sin självgodhet och hjälper inte en dialog som redan gränsar till det usla. ”Jag gör bara mitt jobb”, kan Viktoria till exempel säga till Alex – allvarligt?
Under filmens gång uppdagas det att vissa i personalen själva tidigare hört till de intagna. Frågan ställs på sin spets när också Alex tvingas välja mellan att ta anställning eller deporteras. Att offer kan bli förövare och tvärtom är så klart sant; men det duger inte som sensmoral i en film som gör anspråk på att problematisera makt. Som utgångspunkt, ja, men inte som slutsats, i alla fall inte så svulstigt postulerat som här. För vem tror egentligen något annat? Det är väl hur dessa mekanismer fungerar, inte att de finns, som är det intressanta att belysa.
Men icke så i Det vita folket. När vi kommit dithän är filmen redan slut, och en i grunden bra idé har slutat i ett antiklimax. Till eftertexterna spelas Du gamla du fria. Ja, vad ska man säga? Det är inte direkt Brecht.
