Termen mexploitation syftar numera oftast på film som frossar i våldsamma knarkuppgörelser till tonerna av mariachi. Tänk Robert Rodriguez. På premiären av Güeros under Berlins filmfestival ifjol menade regissören Alonso Ruizpalacios att mexploitation även existerar i en mer konstnärligt firad variant på internationella filmfestivaler.

Det vill säga filmer som håvar in jurypriser för sina brutala skildringar av mexikansk hopplöshet, men knappast är lika populära i hemlandet. Ruizpalacios nämnde inga namn, men tankarna går osökt till Amat Escalantes Heli.

Güeros bjuder istället på feelgood och visar att mexikansk film inte bara är lika med brutala skildringar av en nation i kriminellt förfall. Ruizpalacios debutfilm är förvisso ingen solskenshistoria men han behandlar berättelsen med smittande filmkärlek.

Filmen drar sig inte heller för att driva med sig själv. I en av flera självreflexiva sekvenser undrar filmens huvudfigurer hur någon kan ha mage att finansiera en svartvit film i formatet 4:3 med skattemedel.

Det är inslag som går ton i ton med den prövande ansvarsfrihet som filmen skildrar. Vi följer tre ungdomar som lever i tider av studentprotester, men håller sig borta från campus, och åker istället på en bilfärd genom det väldiga och splittrade Mexico City.

Filmen är tydligt inspirerad av nya vågen, utan att trilla i pastischens fallgrop. Kongenialt dessutom eftersom de, likt Bob Dylan en gång i tiden ska ha sökt upp Woody Guthrie, letar efter en döende folkmusiker som var verksam på just 60-talet. Svenska filmögon drar säkert paralleller till Searching for Sugar man.

Titeln är ett mexikanskt slangord för ljuslätta personer, som inte sällan används nedsättande, och antyder att personen ifråga inte är gatusmart. Ungefär som svenskans svenne, med skillnaden att de mexikanska blondinerna är i minoritet, men däremot förknippade med de övre sociala skikten.

Förutom att avhandla kärlek och panikångest lyckas Güeros berätta om motstånd och motsättningar utan att förfära eller desillusionera. Det uppstår förvisso handgemäng på det studentpolitiska mötet, men filmens mest explosiva inslag är inledningens vattenballong.