Det var den 30 september, exakt vilket år har jag glömt. Men platsen var västra Sumatras inland och vad jag minns är att vi gjorde något vi annars aldrig brukade. Istället för våra vanliga kvällssysslor gick vi i samlad trupp, i mörkret genom risfälten, upp till byns TV-café för att se på en film; den hette Pengkhianatan G 30 S/PKI. Caféet var fyllt till brädden och det tycktes som om alla utan el eller egen TV hade kommit för att titta. Mina kunskaper i indonesiska var ännu inte särskilt goda, men filmens bombastiska anslag var svårt att missförstå, likaså de explicita våldsscenerna. Jag frågade vad filmen handlade om och fick till svar att den beskrev händelseförloppet när president Suharto framgångsrikt kväste ett statskuppförsök iscensatt av ondskefulla kommunister den 30 september 1965. Och för att påminna om detta, visades varje år Pengkhianatan av statliga TV-bolaget TVRI. Den verkliga betydelsen av filmen skulle jag dock förstå långt senare. Men låt oss först backa bandet.

Efter att i århundraden varit utsatt för kolonisering och ockupation, deklarerade Indonesien sin självständighet den 17 augusti 1945 och frihetskampens ledare Ahmed Sukarno utnämndes till president. Att ena och styra ett land med kolonialt uppritade gränser, 13 000 öar och 700 lokala språk, var dock en allt annat än enkel uppgift. Politiska slitningar mellan islamistiska, kommunistiska och separatistiska grupper, en stark armé och utomnationella påtryckningar i kalla krigets kölvatten blev en veritabel tryckkokare. Det ledde slutligen, inte bara till Sukarnos fall, utan en hel nations bärsärkagång. Mellan 1965-1966 massakrerades hundratusentals människor runt om i Indonesien. Men det brutala folkmordet, ett av de värsta i modern tid, kom dock att falla i glömska i ett slags kollektiv amnesi. Och här har filmen Pengkhianatan spelat en avgörande roll.

Det hela började i Jakarta den 30 september 1965, då sex högt uppsatta generaler kidnappades och mördades i en misslyckad statskupp av en grupp officerare från den politiska vänsterkanten. Kidnapparna kallade sig 30 Septemberrörelsen och sade sig vara anhängare av president Sukarno. De hävdade också att det inte alls var något statskuppförsök utan istället en förebyggande operation i syfte att förhindra en förestående kupp av något de kallade General-rådet, bestående av högersympatiserande generaler. Existensen av ett sådant råd har dock aldrig verifierats.

Klart är dock att kuppförsöket snabbt avvärjdes i ett tillsynes välregisserat motangrepp lett av den tidigare relativt okändegeneralen Mohammed Suharto. Han kunde snabbt mobilisera sitt reservkompani Kostrad och hade inom 48 timmar inte bara stoppat upproret utan även tagit kontroll över hela militären, polisen och flottan. Den 4 oktober intog den nya militärjuntan även de nationella radio- och tv-stationerna och genast började en intensiv mediekampanj. Över hela landet kablades nyheten ut om statskuppen där skulden, trots vaga indicier, helt och hållet lades på det kommunistiska partiet, PKI. Man varnade sina medborgare för partiet, som sades ha långtgående revolutionära planer och stod i begrepp att döda alla oppositionella runtom i landet.

Den mediala propagandan fick önskad effekt och en våldsvåg sköljde över arkipelagen, där lokala gangsters, så kallade ”premans”, och paramilitära grupper angrep PKI:s medlemmar. Mörkertalet är stort men man beräknar att mellan ½ och 1 miljon människor miste livet i det bestialiska blodbadet. Inte minst arkipelagens etniska kineser drabbades hårt. Pöbelns modus operandi tycktes vara att ”hellre avrätta en oskyldig av misstag än att låta en fiende leva”. Kropparna dumpades rutinmässigt i landets större floder som bekvämt förde dem ut i havet. Under perioder var mördandet så hejdlöst att det från vissa regioner inkom klagomål att vattendragen var alldeles igenkorkade av alla lik. Vilken roll armén själv spelade i härjningarna har hittills aldrig blivit föremål för ordentlig utredning. Massakern pågick under ett års tid och tycktes sedan upphöra lika plötsligt som den börjat. I maktens korridorer hade Suharto snart manövrerat ut Sukarno och installerat sig själv som president. Segrarna skriver historien och folkmordet blev i den offentliga debatten en ickehändelse. Själva statskuppen blev dock omnämd GESTAPU-affären, (GErakan  September TigAPUluh, indonesiska för 30:e september affären), med alludering till Nazityskland.

Inte heller i väst genererade den historiska massmordet några större rubriker. Delvis för att det mediala strålkastarljuset i öst var riktat mot det pågående Vietnamkriget, men också för att elimineringen av PKI av många sågs som en lättnad. Indonesiens politiska glidning åt vänster och den allt frostigare relation med framförallt USA och Storbritannien hade följts med stor oro. Sukarno var måhända inte en fullfjädrad kommunist, men alltjämt en hängiven anti-imperialist. Med annihilationen av PKI försvann dock hotet om ytterligare ett kommunistiskt land i öst att bekymra sig över och nyheten mottogs på sina håll med oförblommerad förtjusning. Som exempel tyckte sig New York Times äntligen se en strimma av ljus i regionen.

På hemmafronten gapade flera stolar tomma i maktens korridorer. Officiella ämbeten var nu vakanta på grund av PKI:s eliminering. De premans och vigilanter som hjälpt till att röja kommunisterna ur vägen blev premierade med olika poster inom Suhartos nya system, Orde Baru. Det var också ett sätt att effektivt undvika vedergällning från anhöriga och överlevare. Med före detta bödlar på lokala maktpositioner vågade ingen tala om det som hänt.

Den nya ordningens makthavare genomförde flera kampanjer för att upprätthålla den gängse bilden av händelserna 1965-66. Den slutgiltiga lösningen blev doku-dramat Pengkhianatan G 30 S/PKI (med den otympliga engelska titeln The treachery of the September 30th Movement of the Indonesian Communist Party). Denna propagandistiska triumf skulle för en lång tid framöver cementera alla möjligheter till nationell traumahantering. Filmen är en iscensättning av händelserna före, under och efter den avstyrda statskuppen 1965, men som helt och hållet utelämnar det folkmord som följde. Rent filmiskt hävdas ett sanningsanspråk i förtexterna där det framhålls att narrativet baserats på vederhäftig akademisk forskning. Vidare att detta bevismaterial sedan ”konstnärligt bearbetats av regissören Arifih C. Noer”. Sanningsanspråket förstärks ytterligare i den inledande sekvensen, genom arkivbilder och filmade tidningsurklipp från tiden kring statskuppen. Där det dokumentära anslaget slutar tar dramat vid. Filmen blir en politisk thriller, där inga blodiga detaljer utelämnas. I över fyra långa timmar får vi bevittna hur medlemmarna i PKI, i total avsaknad av känslor, moral och humanistiska värden, planerar och genomför statskuppsförsöket. Allt ställs dock till rätta när Suharto och hans mannar avstyr kuppförsöket och upprättar en ”ny ordning” i landet.

Filmen, som hade premiär 1984, tog hela två år att färdigställa och finansierades av indonesiska staten. Innan premiären förhandsvisades den för Suharto och hans mannar. Noers konstnärliga bearbetning föll i god jord. Pengkhianatan fick inte bara nationell distribution utan beordrades att årligen visas i indonesisk TV på dagen för kuppförsöket. Den gjordes dessutom obligatoriskt för landets alla elever och studenter och eftersom ingen öppet vågade tala om massakern blev Pengkhianatan den nya generationens enda historiska källa. Indonesiens kollektiva minne skapades av Noers film och i filosofen Bernard Stieglers anda hade det tertiära minnet blivit det primära. Utan att själva varit med, mindes man händelserna såsom i filmen.

I en enkätundersökning år 2000, alltså två år efter att Suharto störtats, fick indonesiska elever frågan hur de fått kännedom om händelserna 1965-1966: 90 procent svarade ”Från film”. Hur, kan man dock fråga sig, kunde den kollektiva amnesin bestå även post-Suharto? Svaret på den frågan ges med all önskvärd tydlighet i den film som till slut skulle lyfta på locket till avgrunden.

År 2001 kom Joshua Oppenheimer till Indonesien. Det som skulle bli ett kortvarigt projekt om indonesiska plantagearbetares strävan att bilda en fackförening i norra Sumatra utmynnade i ett decennium långt dokumentärfilmsarbete. Resultatet blev en cinematisk diptyk, där The act of killing utgör första delen (och The look of silence den andra). En plågsam film som visar hur de forna våldsverkarna alltjämt äger det historiska tolkningsföreträdet. Inför Oppenheimers kamera inte bara erkänner de sina brott, utan till och med skryter om dem. I filmen syns ondskan absurditet snarare än banalitet, när förövarna på eget initiativ iscensätter sina mord i form av hollywoodska filmgenrer. The act of killing blev en omedelbar succé på filmfestivaler runt om i världen. För att kunna visas i Indonesien utnyttjades ett kryphål i filmcensurens regelverk. Istället för att ansöka om offentlig spridningsrätt ordnades inofficiella biovisningar, till vilka historiker, press och representanter från Human Rights Watch bjöds in. Den indonesiska versionen av filmen, Jagal (slaktare), lades därefter upp på Youtube.

För att undersöka om det fanns bäring för Oppenheimers vittnesmål sände det indonesiska nyhetsmagasinet Tempo omgående ut 40 reportrar till bland annat Java, Sumatra och Bali, där massakrerna varit som mest omfattande. Månaden efter utkom ett dubbelsidigt extranummer med liknande skildringar från hela landet. När The act of killing nominerades till en Oscar, kunde inte längre den indonesiska regeringen ignorera dess existens. För första gången bekräftades att massakern 1965-1966 var ett brott mot mänskligheten.

Inte förrän man vågar minnas kan man glömma på riktigt. Såväl Pengkhianatan som The act of killing har spelat en stor roll för det indonesiska folkets kollektiva minne av traumat för 50 år sedan. Vad detta visar, om inget annat, är hur film kan vara inte bara underhållning, konst och filosofi, utan också ett potent mnemotekniskt vapen.