Vanmakt. Mitt tillstånd de senaste dagarna. Veckorna. Det fria ordets innebörd urholkas dagligen. Barn flyter runt i vattnet. Flyktingar måste ligga på det kalla stationsgolvet på Keleti i Budapest, där jag så många gånger väntat på tåg. Någon har anställt människor för att utforma så ogenomträngliga taggtrådar som möjligt så att de kan placeras på rätt sida av imaginära gränser för det vi kallar för nationalstater. Taggtråd som ser nu ut som rakblad. Uppfinnaren måste vara väldigt nöjd. Insikten om att inte göra något samtidigt som jag VET vad som pågår gör mig ännu mer paralyserad. Orubblig vanmakt.

Vad gör jag i denna stund? Jag läser Sergej Eisenstein. Förbereder seminarier för mina studenter i filmvetenskap och läser svårgenomträngliga skrifter från 1929. För det är så det är. Livet måste gå vidare. Parallellt med bilder av gummibåtar och lik i lastbilar (min lilla son kallar lastbil för babil), pågår det ett annat liv som handlar om De Geas (icke)transfer till Manchester United, Paradise Hotel och/eller Eisenstein. Bank och Orrenius har skrivit om den europeiska vardagsdualismen (schizofrenin) mycket bättre än vad jag förmår. Parallella världar? En värld? Både och. Jag skulle faktiskt vilja använda mig av en eisensteinsk term – attraktionernas montage. Två olikartade idéer krockar och en tredje mening uppstår. Tes i konflikt med antites bildar syntes. Dialektikens lagar. Min och många andras vardag. Tvättid och SD:s ökning, hämta på förskolan och 80 döda, köpa mjölk och rasismens normalisering i svenska medier.

I den svenska dokumentärfilmen I am Dublin (Ahmed Abdullahi, Anna Persson, David Aronowitsch, Sharmarke Binyusuf) visas en scen då den unge Ahmed – som i filmen ska spela upp vissa scener ur sitt liv – berättar för filmteamet vad som krävs för att fräta bort fingeravtryck, för att man ska kunna söka uppehållstillstånd och inte bli tillbakaskickad till det EU-land man först ansökt om asyl. Han berättar det på somaliska för sin namne och vän Ahmed Abdullahi (medregissör). Processen smärtar även när den bara beskrivs. Olika syror och sandpapper ska användas för att få bort översta lagret av hud. I scenen sitter duon och diskuterar denna fruktansvärda handling som KANSKE hjälper till i asylprocessen, samtidigt som en svensktalande kvinna ur filmteamet sitter bredvid och självklart inte förstår ett enda ord av berättelsen. Attraktionernas montage utan klipp. Varje dag går vi förbi människor som är fulla av liknande berättelser. När jag kom till Sverige blev jag åtminstone tillfrågad: ”Hur kändes det?”. Senast jag ställde samma fråga var i Belgrad för någon vecka sedan. Jag pratade med en ung man från Syrien. Vi drack kaffe, han skulle iväg samma dag. Det kändes dumt att fråga. Det liknade en plump fotbollsfråga efter ett vinnande mål. Men där och då kändes den viktig.

Jag var i Belgrad eftersom jag skulle hem, efter att ha varit på en dokumentärfilmfestival i Kosovo, Dokufest. Årets tema har just varit migration. Bättre och sämre filmer visades på temat. Želimir Žilniks Logbook Serbistan och Morgan Knibbes Those who feel the fire burning var exceptionellt bra, på olika sätt. Det direkta tilltalet hos Žilnik är så starkt, medan Knibbe försöker förkroppsliga en andes, en ickemänniskas, väg till det utlovade Europa.

Jag är ingen aktivist. Det jag kan göra är att skriva om det jag kan. Jag kan lite om film och mycket om det här med att fly. Vi kan väl alla göra det vi kan. Jag uppmanar er därför att se I am Dublin, som jag såg i Kosovo. Inte för att det är ett storartat mästerverk, men för att den är viktig. För varje politiker som tänker i volymer, för varje husägare som känner sig rädd av att ett tiotal ensamkommande flyktingbarn blir placerade några hundra meter därifrån, för varje bloggare vars anonymitet tillåter raljans om HOTET från det okända. Den är viktig för att den nyanserar, den individualiserar. Den visar ett av Dublinfördragets offer. En av ca 300 000. Den ger oss ett ansikte. Den förmänskligar. Vi kan väl börja med att se varandra. På film och i det verkliga livet. Attraktionernas montage kommer i så fall att åter reduceras till filmteori.