För några veckor sedan framkom det att den Sarajevobaserade teaterregissören Haris Pašović kommer att regissera begravningsceremonin i Srebrenica som äger rum 11 juli varje år. För det ändamålet kommer det byggas ett antal VIP-loger avsedda för utländska och inhemska politiker och dignitärer. Pašović kommenterade det kontroversiella beslutet och menade – utan att närmare förklara – att VIP-loger kommer att ”tvinga” utländska gäster att stanna kvar under hela ceremonin. Det här är bara ett av alltmer bisarra inslag som omgärdat ceremonin. I den serbiska delen av Bosnien – Republika Srpska – har man valt att lägga en egen begravningsceremoni den 12 juli för att minnas serbiska offer.

Srebrenica är allt mindre ett trauma och en påminnelse om fascismens återuppståndelse; det har snarare förvandlats till en tom symbolisk plats som olika kollektiv fyller med ideologiserat innehåll. Srebrenica är därför på en och samma gång en händelse dold i kollektiv amnesi i stora delar av det serbiska kollektivet, men också ett sätt för bosniakiska politiker att plocka billiga poäng på populistiska och nationalistiska slagord baserade på martyrskap. Detta växte sig ännu större när Naser Orić, som ledde försvaret av Srebrenica, tillfångatogs förra månaden i Schweiz då Serbien krävde hans utlämnande för påstådda krigsbrott. Det ledde till att flera organisationer hotade att ställa in ceremonin, trots att det skulle vara den enda chansen för många familjemedlemmar att få möjlighet att begrava sina nära och kära.

I boken Iconic Events från 2007 analyserar medieforskaren Patricia Leavy händelser som har vuxit sig in i det amerikanska kollektiva minnet, från Titanics sjunkande till 11 september. Hon är främst intresserad av kontextuella förändringar av mediala representationer och hävdar att dessa vittnar mer om samhällsförändringar än om händelserna i sig. Hon definierar en ikonisk händelse som en händelse som genomgår intensiva initiala interpretationer, förvandlas till en myt inom den egna kulturen för att till slut även representeras inom den kommersiella kulturens ramar. Ser man till den politiska, ideologiska, mediala och kulturella effekten som händelsen lämnat efter sig, kan man påstå att folkmordet i Srebrenica har förvandlats till en ikonisk händelse. 20 år senare är olika representationer fortfarande kontroversiella och ideologiskt laddade. De står snarare för olika politiska ställningstaganden än för aktiva försök att förstå och beklaga den enorma tragedin som drabbat den lilla staden i Östra Bosnien Hercegovina under några sommardagar år 1995.

Ett sätt att kollektivt ”minnas” en historisk händelse långt efter att den inträffat sker med mediernas hjälp. Det slumpartade filmmaterialets ofullständighet kan enkelt förvandlas till ikoniserat material. Den ursprungliga kontexten är öppen för omtolkningar av olika slag genom parodi, inklipp, kompilation, kollage. Förvandlingen tar bort den ursprungliga kraften och lösgör klippet från resten av händelsen. Historikern Hayden White påstår att ”any historical object can sustain a number of equally plausible descriptions or narratives”. Men bara för att man KAN tolka bilder på många olika sätt behöver inte det betyda att det FINNS olika förklaringar som är lika falska/sanna.

Filmer beskriver det förflutna från nutidens perspektiv. Därför är historiska representationer inte enbart berättelser om det förflutna, utan visar samtidens syn på historien. Därmed är rörliga bilder inte oavhängiga sin tid och kontext, utan är beroende av sin samtid och upphovsmakarnas idéer. Diskussioner om en viss films historiska korrekthet hamnar därför alltid i en återvändsgränd när det – mycket riktigt – påpekas att en viss film inte är historiskt korrekt. Berättelser är nödvändiga i försök att omvandla historiens ologiska och kaosartade värld till begripliga och sammanhängande skildringar.

Hayden White har under lång tid försökt peka ut omöjligheten i att objektivt representera och rekonstruera det förflutna. För att historien ska kunna återberättas måste innehållet förenklas, vissa saker uteslutas och narrativ byggas så att historien framstår som logisk och kronologisk. Whites syn på historiska rekonstruktioner kan ses som alltför dekonstruktivistiskt, en syn som inte erbjuder någon lösning men är i sin mest extrema form relativiserande.

De studier jag gjort av filmiska representationer av krigsdrabbade områden i Bosnien pekar på en svårdefinierad heterogenitet. Sarajevos belägring skildras med både vittnesmål och kompilativa bilder. Kriget i Bosnien var det första riktiga videokriget eftersom vanliga människor hade tillgång till enkla kameror och registrerade det som hände i deras omedelbara närhet. Men kriget förvandlades till ett paradigmatiskt fall först när videobilderna förhållandevis enkelt kunde kablas ut och snabbt visas runt om i världen. Bilder av kriget visade paradoxalt nog makro- och mikro perspektiv samtidigt, en medial glokalitet. Under de tre åren som kriget pågick, etablerades ett slags krigsnarrativ som ofta erbjöd givna roller så att tittare förhållandevis enkelt kunde känna igen var i berättelsen de befann sig.

Filmvetaren Thomas Elsaesser menar att i de flesta medieproduktioner knutna till Bosnienkriget, presenterades människorna som levde under krigsförhållanden som offer. På det viset kunde den västerländske tv-tittaren vara på säkert avstånd från krigets hemskheter, men också känna att hen gör en uppoffring genom att följa kriget och på det viset hjälpa de utsatta bosnierna. Forskare som analyserat medieresponsen kunde dock visa att den ständiga mediebevakningen och tillgängligheten ledde till en övermättnad. Människor utanför Bosnien orkade inte konsumera så mycket krigsrelaterat material och bilderna tappade till slut sin känslomässiga laddning.

Vittnesmål och selektiva krigsbilder från Sarajevo pekar på att människor minns olika saker. Uppfattningar om ETT kollektivt minne dekonstrueras eftersom individuella minnen ofta kolliderar med officiella minnen men även historieskrivningar av olika slag. Generellt sätt finns det två sorters teman i filmer om Srebrenica: de som försöker ge en förklaring till vad som kan ha orsakat händelserna, samt intima berättelser där enstaka individer letar efter – ofta redan döda – familjemedlemmar, vänner. I kategorin som didaktiskt försöker kontextualisera händelserna ryms både filmer som erkänner det juridiska beslutet om att ett folkmord ägt rum i staden och filmer som inte gör det. Paradoxen ligger i att båda sidor använder sig av samma slags arkivbilder. Stilistiskt ligger de nära varandra och försöker skildra själva kontexten som ledde fram till folkmordet – eller i revisionisternas fall ”den stora tragedin”. Med röstpålägg, klippning och materialurval kan alltså propagandistiska filmer – inte minst filmen Staden som offrades, som visades på SVT 2011 och fälldes i Granskningsnämnden för radio och tv – framstå som distanserade och objektiva i sökanden efter Sanningen.

Fram till 2005 var det lättare att förneka folkmordet. En slumpmässig upptäckt ledde fram till att en videofilm upptäcktes. Filmen bestod av material som det serbiska förbandet Skorpioner själva hade filmat under sina avrättningar i Srebrenica. Kameran agerar ett vittne men är också aktiv i våldsakten. I ett makabert ögonblick säger kameramannen att soldaterna måste skynda sig med likvidationerna eftersom kamerans batteri håller på att dö. Dessa bilder användes flera gånger som bevismaterial vid den Internationella domstolen i Haag. Filmen cirkulerade i den lilla serbiska staden Šid som Skorpionerna härstammade ifrån. Den kunde hyras i den lokala videobutiken, men var okänd för omvärlden. Det är kanske lönlöst att spekulera kring varför vissa avrättningar överhuvudtaget dokumenteras.

Är det ett slags ritual som man kan se om och om igen, ett performance för kamerans öga, ett bevis, eller allt det redan nämnda och mer därtill? Den makabra dokumentationen kan i vissa fall vittna om en total verklighetsfrånkoppling. Det framstår klart att Srebrenicavideon främst är gjord för soldaterna som genomför massakern. Skorpionernas film skiljer sig från de reguljära dokumentärfilmerna om Srebrenica. Den är delvis en dödsperformansdokumentering som tjänade till att betraktas som ett videobevis för det serbiska övertaget. Men i ett annat sammanhang har videon kunnat användas som ett bevismaterial för begångna krigsförbrytelser.

Historierevisionism och olika sätt att falsifiera historiska fakta med hjälp av rörliga bilder kan ses som ett allt större problem i den digitala världen vi lever i. Det finns dock ingen patentlösning förutom att faktagrafiskt försöka bemöta de fall där revisionismen gör sig gällande. Folkmordet i Srebrenica är en ideologisk vattendelare. Analyser baseras på samma audiovisuella material, men man väljer att tolka händelserna utifrån diametralt motsatta ståndpunkter. Den serbiska historikern Dubravka Stojanović har därför talat om behovet av multidirektionell historieskrivning som även ska erkänna ”den andres” åsikter. Stojanović har analyserat regionala skolböcker och historieskrivningar. Hon menar att det borde finnas ett mer regionalt baserat tillvägagångssätt som ska erkänna likheter – men även skillnader – de historiska upplevelserna folken emellan. Stojanović menar inte att varje åsikt är lika rätt som fel utan ämnar åskådliggöra historiedidaktikens premisser när det instrumentaliseras som en del i större nationalistiska projekt.

Samtidigt kan man undra hur det rent praktiskt ska gå att erkänna grannens historieskrivning som radikalt skiljer sig från ens uppfattning om det förflutna. Stojanovićs goda intentioner i dekonstruktionen av skolböckernas syn på historien kan feltolkas och ingå i en revisionistiskt präglad syn på historieskrivning, där allas historienarrativ är lika mycket värda och/eller falska. Stojanović menar dock att historiografiska interpretationer handlar om dialog istället för givna sanningar, vilket hon menar är en subversiv handling i hela regionen.

11 juli är framförallt en viktig dag för offrens familjer som fortfarande letar efter kvarlevor av sina saknade och mördade makar, söner, bröder. Offren har under de senaste 20 år alltmer marginaliserats och använts som ideologiskt basebollträ i ett politiskt nekrofilispel. Srebrenica som en symbol vittnar om ett splittrat land vars förflutna ideologiseras utifrån essentialistiska, etnobaserade och populistiska utspel, ett land i tydligt politiskt vakuum.