När Povel Ramel slog igenom som revyartist hade han redan gjort sig banbrytande med sin drastiska humor i radioserier och grammofoninspelningar. 30 år fyllda bildade han Knäppupp AB som kom att förändra revyscenen i Sverige under 50-talet. Han undvek den politiska satir som kännetecknade kollegor som Karl Gerhard och Kar de Mumma, attackerade hellre företeelser än personer, det var rebelliskt på ett omvänt sätt. Epiteten var crazyhumor och man var i stora drag inspirerade av Galopperande flugan från 1941, en metafilm som Povel såg ett tiotal gånger på Östermalmsbiograferna i sin ungdom – idag är den mest känd för en lindyhop-sekvens som blivit ett klickmonster på Youtube. Det var inte konstigt att han själv så småningom gjorde karriär framför kameran. Även om de flesta inte förknippar honom med film, så var det ett viktigt uttrycksmedel vid sidan av radio- och revyscenen. I Den stora Povel Ramel-boxen ingår sex långfilmer, varav han själv har större roller i fyra: Terrafilm-producerade I dur och skur och Hoppsan! och Knäppupps I rök och dans och Ratataa eller The Staffan Stolle Story.
I dur och skur, regisserad av Stig Olin, var ett försök att ta den crazyhumor som slog så bra i revyerna och överföra den till filmduken. När den kom 1953 hade Povel redan medverkat i tre långfilmer, men rollerna som barpianist i flygvapendramat Tre söner gick till flyget och de komiska kufarna i Ung och kär och Puck heter jag måste anses som perifera. Här hade han huvudrollen för första gången, som revydirektör vilket för tankarna till den position han själv hade vid denna tid, då Knäppupp nyss hade bildats. Alla gags håller inte, men vad som lever kvar är musiken – låtarna bildar egna små öar av språkekvilibristisk tidlöshet – och birollerna. Martin Ljung har hela nio stycken, alla inte lika minnesvärda, och Sigge Fürst är kul som hämndlysten bedragen man som tvingas imitera en gluttsnäppa på Naturhistoriska riksmuseet i filmens mest kända scen (säg ”Propsyyk!” till valfri svensk över 70 och åtminstone hälften kommer fatta). Stig Olin regisserade Povel igen i Hoppsan! som är intressant av två anledningar. Dels som ett inlägg i kulturdebatten – filmen drev med tidens moralpanik kring tecknade serier – och dels för att Harriet Andersson iförd leopardbikini sjunger Povels bisarra Min lille Dick. Enligt regissören Stig Olin tackade hon ja till rollen på inrådan av sin dåvarande pojkvän Ingmar Bergman (vars plan att göra film på The Gräsänkling Blues trist nog aldrig blev av).
Knäppupps första film, I rök och dans, är en sketchbaserad film med Martin Ljung i sexton roller. Den är ojämn, men det misslyckade beror mer på bristande tempo och tajming än på att filmens parodiska dimension har gått förlorad. Man behöver inte förstå vinkningarna till Somerset Maugham eller Hon dansade en sommar för att kul åt det som verkligen är kul. Den mest daterade delen är också den allra roligaste: en parodi på samtidens ”bygdefilmer”, samlingsnamnet för de bonderomantiska dramer som kunde heta Ådalens poesi eller Livet i finnskogarna och gärna hade en Ulf Palme eller en Kenne Fant i hjälterollen. Den mördar glatt alla genrens klichéer, men har också komedispel i toppklass. Martin Ljung, i en av sina 16 roller, dyker upp som Tattar-Martin eftersom en ”tattare” alltid måste förekomma i denna sortens film. Han springer runt i svart peruk och mustasch, spelar fiol och förtrollar byns alla kvinnor, för att därefter försvinna ur filmen. I rök och dans regisserades av två debutanter: Bengt Blomgren, mer känd som skådespelare, och Yngve Gamlin, idésprutan och mångkonstnären som betydde mycket för Knäppupps framgångar.
När Knäppupp gjorde sin andra parodifilm, Ratataa, så valde man istället den rutinerade Hasse Ekman som regissör. Filmtekniskt får han spela ut hela sitt register. Han leker med åkningar, skuggor och fantasifulla scenerier som ett regissörsbarn på julafton. Just julstämningen i en sekvens i Ratataa tillhör de gemytligaste i svensk filmhistoria. Huvudkaraktärernas minnen av barndomens jular är dock mindre idyllisk: ”- Till och med risgrynsgröten var svart. – Ja, och snön.” Ratataa är den mest fulländade av Povels filmer och sångerna (Var är tvålen, Underbart är kort och tungvrickaren Uniform för att nämna tre av dem) har stått sig minst lika bra som filmen.
Det andra Ekman-samarbetet, den konventionellare komedin Den store amatören, blev inte lika lyckat. Martin Ljung lockar till skratt med sin naiva spontanitet, men scenerna är utdragna, i synnerhet en balettscen som inte ens Yngve Gamlins färgsprakande scenografi lyckas rädda från att bli mördande tråkig. Den sjätte filmen, Lars-Eric Kjellgrens Far till sol och vår, är ytterligare en Martin Ljung-uppvisning. Det är den enda filmen i samlingen som Povel själv inte medverkar i. Att den är med ändå försvaras av att den i alla fall är producerad av Knäppupp. Och den är synnerligen välkommen. Det är en anspråkslös men charmig saga med piprökande interpolagenter och försvunna diamanter, och med ett turisttema som låg i tiden efter Hasse Ekman-succén Sjunde himlen. (En lustig detalj är att Parisexteriörerna är fotograferade av Pierre Lhomme, sedermera känd fotograf till Skuggornas armé och Mamman och horan.)
Svenska dvd-utgåvor är inte kända för att ha ett rikt extramaterial. Studio S har dock statuerat exempel med sina pilsner- och hembiträdesboxar. Bonusskivan den här gången är lukrativ åtminstone för de hängivna Ramel-fansen. Här finns bland annat fragment av Knäppupps ofullbordade Afrikafilm. De afrikanska stereotyperna framkallade med tiden en fadd smak i munnen hos de inblandade och projektet rann ut i sanden. Själv menade Povel att den gjorde sig bäst som ogjord. Hans egna bakomfilmer från inspelningen räcker som minne. Hans privata smalfilmer är för övrigt bonusskivans största begivenhet. Det rör sig om Super 8-filmer inspelade på semestrar och turnéer under 50- och 60-talen. Ljudet är pålagt av Povel långt senare, och det är just hans läten, ”rösthumorn” som han själv kallade det, som gör filmerna oförskämt roliga. De var aldrig tänkta att nå offentligheten, men kanske är de det roligaste i hela dvd-boxen.
Knäppupp drog sig tillbaka från filmbranschen efter fiaskot Sköna Susanna och gubbarna 1959. Povel medverkade i ett fåtal filmer till innan han dog, men rollen som mormors älskare i Bert – den siste oskulden och rösten till Professor Porter i Disneys Tarzan lämnar lika förgängliga avtryck som hans allra första filmframträdanden. I intervjuer återkom han dock regelbundet till att han ville filma igen. Tillsammans med Lasse Hallström hade han ett tag planer på en långfilm med arbetstiteln Förr, nyss, nu, strax, snart, men projektet gick i stöpet. På 60-talet kom Hasse & Tage att axla den kvalificerade humortraditionen i svensk film. De lärde sig av föregångarna Knäppupp, tog råd av Hasse Ekman och anlitade deras favoritfotograf Martin Bodin. När Svenska bilder kom 1964 kallades den för den roligaste svenska film sedan ”bondavsnitten i I rök och dans”. I en av Henrik Dorsins inledningar i boxen ser han en röd tråd mellan Knäppupp, Hasse & Tage och Lorry-gänget: alla valde att filmdebutera med filmer som struntade i handling för att få plats med så många skämt som möjligt. Nu var det ett tag sedan en riktigt rolig svensk film gjordes, där finns att lära av lekfullheten hos Povel Ramel & co. I en potentiell kanon av svenska humorfilmer har i alla fall Ratataa och delar av I rök och dans självklara platser.
