Anna Linder om att återfinna ett bortglömt stycke filmhistoria
Försöker minnas den där sommardagen 2009 när vi åker i den orangeröda volvon för att rädda ett antal 16mm filmkopior. Vi; Mats Lundell och jag som då arbetar tillsammans på Stiftelsen Filmform – det svenska arkivet för konst- och experimentell film och video. Målet för resan är Svenska Institutets (SI) lager i Rotebro som ska rensa ut sitt lager av 16mm film. Svenska Institutets Asta Rantanen tar emot oss och visar rummet med filmer. Hon berättar att de inte längre hyr ut eller visar filmer på 16mm. Därför kan de heller inte spara dem längre; det kostar för mycket och till många av filmerna innehar de inte längre några visningsrättigheter. De har inte heller något arkivansvar, säger Lars Hedenstedt när vi samtalar i telefon i januari 2015. Därför finns det hos SI inget system för att spara material kring vare sig filmer, regissörer eller visningar. Det som möjligen går att finna är filmernas depositionsavtal och de så kallade bokningskorten, men det är inte säkert att dessa uppgifter sparats när filmerna slutat att efterfrågas. Vi kan konstatera att Zetterlings Stockholmsfilm inte var någon stor kioskvältare eftersom själva kopian som vi har hittat är i väldigt bra skick.
Som Lars minns det så hamnade troligen Zetterlings film om Stockholm hos dem på grund av filmens Sverige-tema, och säkert också på grund av det samarbete som SI hade med National Film Board of Canada (NFB) på 70-talet. Filmen hade en kanadensisk producent och ingick i ett större sammanhang där många kända filmare och konstnärer porträtterade sina hemstäder. När en sökning görs på nätet kommer inte Zetterling upp som regissör för filmen, istället är det den kanadensiske producenten som tillskrivs regissörsrollen. Filmen finns inte heller med i någon av alla hennes biografier. Men när du ser filmen råder det ingen tvekan om att det är hennes film. Hennes filmspråk finns där, även om den här filmen är mer experimentell i sin berättarform. Zetterlings humor och feministiska satir känns igen. De människor som hon jobbade med på filmen Månen är en grön ost, som hon gjorde strax innan, finns med både framför och bakom kameran. Enligt Lisbet Gabrielsson, producent för Månen är en grön ost, så var det liksom bara att hänga på. Zetterling använde sig ofta av vännerna i olika filmproduktioner, och ofta återkom samma personer i film efter film. Det var ett sätt att göra nya filmer på istället för att bara sitta och vänta på besked om pengar. Det feministiska nätverket runtomkring Zetterling blev såklart viktigt och centrum var oftast Brita Werkmäster och Tina Johanssons hus i Hökarängen säger Lisbet när vi pratas vid per telefon våren 2015.
Tillbaka till den där dagen när vi hittade Zetterlings film i ett förrådsrum i Rotebro. Under 90-talet rensade i stort sett alla institutioner och organisationer som ej hade det så kallade arkivansvaret ut sina 16mm filmkopior. 16mm-projektorerna blev överflödiga och till slut var det endast Filmverkstan, Fågel Blås och Filminstitutets 16mm-projektorer och en del alternativa biografer och filmklubbar kvar. Idag är det endast Cinemateken som erbjuder 16mm visningar regelbundet. De flesta behöll endast de filmer som ansågs ha en framtida distributionsmöjlighet och då i andra format som video och 35mm. Vi åkte till detta rum för att hämta det vi ansåg intressant att bevara. Det vi själva tyckte var viktigt. Här blir det genast högst personligt och individuellt i frågan om vad som ska sparas och vad som inte ska sparas, precis så som de flesta samlingar och arkiv fungerar. De personer som väljer sitter på makten att skriva historien så som de själva vill och önskar. Endast i några få fall har arkiv och distributörer tydliga direktiv på vad som ska ingå i just det arkivet. Direkt du gör ett val så skriver du en historia för det verket, den filmen. Samtidigt väljs andra filmer bort, och urvalet skriver historien om din tid. När du tänker på det så blir det ännu tydligare vilka som sitter på makten i vårt samhälle, eller ännu hellre; vilken dold makt det finns.
Den här dagen den 17 juni 2009 har vi några huvudsakliga intresseriktningar. Den ena är det experimentella uttrycket i och med att vi båda då arbetar på Filmform och är medlemmar i Fylkingen där vi driver en experimentell filmfestival. Sen har vi våra högst personliga särintressen som också spelar in; mitt feministiska och queera intresse, det samiska, handarbete i vid bemärkelse och även en del barnfilmer. Mats med sitt industriella, maskinella och bilden av Sverige och svenskheten. Några timmar senare åker vi iväg med 136 filmkopior, däribland den okända filmen Mai Zetterling’s Stockholm från 1979. Vi lägger dem alla i ett förråd hos Filmform och sorterar dem sporadiskt. Mats börjar sedan så smått att filma av ett urval av dem så att de kan ses på ett enklare sätt. Våren 2013, när jag just har påbörjat min konstnärliga forskning kring queera rörliga bilder på Akademin Valand, får jag ett brev från Mats med en DVD-kopia av Zetterlings film.
När jag till slut äntligen ser den blir jag mycket glad och överraskad. Lisbet Gabrielsson som också ser den för första gången blir överrumplad och lite tagen. Så skarp och unik Zetterling var, säger hon i telefonen. Den är ju så bra och så rolig. Ingen möda sparades i hennes filmskapande när platser, färger eller skådespelare valdes. Vilket tidsdokument det är och vem om inte Zetterling kunde göra en sådan film om Sverige. Det är ju en gåta att den försvunnit och inte visats. Lisbet som själv var statist i filmen minns inte så mycket från själva produktionen utan mer från arbetet med Månen är en grön ost och fortsätter att berätta om minnena från denna tid och om hur Zetterling alltid fann en väg ut om än dörrarna var stängda. Som när hon kom till Lisbet med filmidén till en lång dokumentärfilm om den korrupta ledningen och styrningen av OS. Ett projekt som var för stort för Lisbet att producera. OK, sa Zetterling, då skriver jag ett manus till en barnfilm istället… På ett seminarium där Lisbet deltog fick hon frågan om Zetterling var en visionär före sin tid? Lisbets svar blev att alla andra snarare var efter sin tid.
Tänker på hur lätt det kunde ha varit att bara lägga DVD:n på en hylla bland alla de andra osedda filmerna. Hur slumpmässigt vår historia skrivs och hur mycket det beror på situationen för stunden och ens nätverk. Hur lätt det är att en pärla som denna film av Zetterling glider undan oss. Hamnar på fel hylla. Filmen är så rolig, politisk, queer och inte minst kritisk till Sverige, svenskheten och det manliga geniet. Kanske hamnar sådana filmer på fel hylla lite oftare än andra. Under mina år som arrangör av rörlig bild och curator för feministisk experimentell film har detta blivit allt tydligare för mig. Hur väl urvalen kopplas till det personliga, privata intresset och hur ytterst få filmer plockas upp historiskt på liknande teman som de Mai Zetterling ofta representerar. Jag visar den för min kollega i forskningsprojektet Ingrid Ryberg, som blir lika engagerad och glad över detta historiska fynd. Vi påbörjar ett arbete för att kunna visa den i rätt sammanhang. Den 17 oktober 2014 hålls en Internationell filmkonferens på Filmhuset. Filmen visas för första gången på mycket länge i Filmrummets seminarieserie under konferensen. Ingrid Ryberg håller ett långt seminarium med titeln ”Genustrubbel på 70-talet: När kvinnorörelsen greppade filmkameran”, och Zetterlings film visas på 16mm med ett efterföljande samtal. Senare visar vi den tillsammans på Göteborgs Filmfestival, även där för en stor och intresserad publik. Filmen har nu börjat ett nytt liv. Trettiosex år efter att den producerades får den äntligen sin plats i filmhistorien.
Tack till Asta Rantanen och Lars Hedenstedt på Svenska Institutet i Stockholm, Lisbet Gabrielsson för telefonintervjun och backstagebilderna från Mai Zetterling’s Stockholm, Mats Lundell för kunskapen om filmprojektion och format och Hanna Högstedt för genomläsningen.
