När Suzanne Ostens Mamma hade premiär var det 1982. Jag var 20 år och hade själv ett komplicerat förhållande till min mamma. Jag såg Ostens film som en profetia och som en möjlighet till katharsis. Det var en himlastormande upplevelse, denna berättelse om filmkritikern Gerd Ostens kamp för att få göra en film, en film som skulle handla om en stor hjältinna, som skulle transcendera alla genrer och uppfinna en ny, en film som skulle avslöja henne som det geni hon var – detta filmgeni som snöptes i sin linda av småaktighet och patriarkalt förtryck.
Idag, när jag ser om Mamma, gör jag det med en annan, tungt förvärvad visshet. För mamma, visst är det någon som alla har ett komplicerat förhållande till? Vi är alla barn till en, och många av oss har själva hunnit bli en. Och att vara en människa med ett så starkt och kompromisslöst konstnärligt driv som Gerd Osten, det ligger inte för oss alla, vare sig vi är man eller kvinna.
Kanske Mamma är en film för de unga, tänker jag idag. Ungefär på samma sätt som det är med vissa romaner som man läste i tonåren. Historien om Gerd Ostens förtvivlade strävan, hennes furiösa driv och väg in i sinnessjukdomen, fungerar som en skräckfilm av samma slag som Frances, filmen om skådespelerskan Frances Farmer med Jessica Lange, eller filmen om konstnären Camille Claudel med Isabelle Adjani – två filmer som också kom på 80-talet.
Suzanne Ostens Mamma behåller sin styrka som dokument av ett fascinerande kvinnoöde och en skildring av 40-talet som en tid då de unga intellektuella var fullt sysselsatta med att odla nya projekt i internationella konstellationer – sedan kom kriget. Gerd Osten lyckades inte bli svensk films Orson Welles. Men hon var en jävla bra kritiker, och hennes filmkritik finns samlad i fyra böcker. Läs dem!
