Bianca Kronlöf, känd från Youtube och SVT-serien Full patte, har etablerat sig som en begåvad skådespelare och politisk aktivist. Nu gör hon sin första långfilmsroll i Ronnie Sandahls regidebut Svenskjävel. Det är bland de mer otippade samarbeten jag kan tänka mig. Kronlöfs fanskara lär knappast vara överdrivet förtjusta i Sandahl, vars unikt självömkande pojkrumsroman Vi som aldrig sa hora har en speciell plats i det kollektiva feministiska minnet.

Som tur är har det hänt en del sedan romanen kom 2007. I Svenskjävel finns en tydlig ambition att knyta samman begäret med det politiska. Kronlöf spelar Dino, en av många unga svenskar som åkt till Norge för att arbeta. Hon och de andra i svenskkollektivet i Oslo för en ganska vilsen tillvaro, där fester, ströjobb och fryzpizza avlöser varandra. De är broderlandets nya arbetarklass, billiga i drift och med ett rykte om sig att vara stökiga.

När Dino på fyllan bryter armen blir det problem hos bemanningsföretaget som hon är knuten till. Av en slump lyckas hon få jobb som barnskötare hemma hos en av kunderna, den medelålders restaurangägaren och före detta tennisstjärnan Steffen (Henrik Rafaelsen), som bor ensam med två döttrar eftersom hustrun arbetar utomlands. Dino kommer väl överens med både Steffen och hans barn, och efterhand blir gränsen mellan arbete och fritid allt vagare. Manegen är med andra ord krattad för Sandahls uttalade strävan att diskutera frågor om makt: mannens över kvinnan, arbetsköparens över arbetaren, den inföddas över migranten, och så vidare.

Lyckas han? Ja, ibland. I mötet mellan den unga svenska diasporan och den nyrika oljenationen uppstår många tacksamma konfliktytor. Filmens svenskar föraktar Norge – ”en efterbliven kusin som vunnit på lotto”, som Dino säger – men tvingas samtidigt konstatera att det är där pengarna finns. Från andra hållet finns en viss revanschism, en känsla av att storebror äntligen får vad han förtjänar. I en nyckelscen förklarar en av Steffens vänner för Dino att hans liv blivit mycket bättre sedan hans morgonkaffe började serveras av en svensk.

Filmens tonvikt ligger dock mer på kärleksrelationerna än på det samhälleliga, vilket är synd. Kärleksdramat är tämligen konventionellt och tjänar mest till att befästa den tröttaste av alla troper, den där en borgerlig familj som har allt (men ändå inte!) använder en förment mer levande person för att få syn på sin egen existentiella tomhet. Vad är det med det här behovet att gestalta medelklassens hyckleri? Finns det verkligen någon som vid det här laget inte fattat att ett nytt kök inte är lika med lycka?

Att Dino ändå inte kan reduceras till ren funktion är huvudsakligen Bianca Kronlöfs förtjänst. Hon står på egen hand för ett mått av kontingens och skevhet som Svenskjävel annars gör sitt bästa för att släta över. Det lite inställsamma och präktiga i hela upplägget – i den dagsaktuella intrigen, det habila skådespeleriet, det skakiga fotot, den klanderfria sensmoralen – får sig en välbehövlig törn av Kronlöfs medvetet dunkla gestaltning. Det är en prestation som borde få hennes framtid att se avsevärt mer trygg ut än hennes kringhaltande rollfigurs.

Dinos relation med Steffen placeras sida vid sida med den till Ida, tonårsdottern (Mona Christensen) i familjen. Ida får också upp ögonen och verkar förälska sig i Dino. Men hennes åtrå är om inte osjälvisk så åtminstone utåtriktad, beundrande, som det blir när den man begär står över en. Ida uppmuntrar Dinos teckningsintresse och ser henne som ”den hon är”. Det i sig är så klart en fiktion, men det fattar också filmen; Ida får ingen omedelbar belöning för sin kärlek. Samtidigt är det också hon och hennes handlingar som leder berättelsen fram till dess upplösning. Om Sandahl lär sig bejaka den sortens narrativa komplexitet kan nästa film kanske bli mer än trivsam.

Långfilm: Svenskjävel
Regi: Ronnie Sandahl
År: 2014
Land: Sverige
Speltid: 97 min