Häromdagen skrev Johan Croneman en kul krönika om kopplingen fotboll och film/tv-serier. Tänkte ansluta till temat genom att tipsa om en film som visas på Göteborgs Filmfestival, den enda jag faktiskt sett i förväg från årets program. Corneliu Porumboius The second game är en konstig hybridfilm. Den är dokumentär till sin form. Det enda som visas i bild är dock bara en TV-sändning av en 25 år gammal fotbollsmatch mellan två rumänska lag, Steaua och Dinamo. Matchen dömdes av Porumboius pappa som sitter och kommenterar den tillsammans med sonen.

I en tid när den stora delen av sportsändningar handlar om snabba klipp och höjdpunkter, är det befriande skönt att följa en tämligen ospännande match i sin helhet. Avsaknad av tydlig fotbollsdramaturgi – som skapas med många kameror, ansiktsuttryck, upprepningar, närbilder och andra inslag – för något kontemplativt med sig. Flera gånger frågar pappan om vem det är som kommer att se sonens film. Varför skulle det vara intressant att se en gammal, betydelselös match från ett förflutet som ingen längre intresserar sig för?

Den avfilmade matchen är ett tidsdokument i sig, eftersom den ingår i en kontext av dåtidens Rumänien som tolkas från nutidsperspektivet. Det uppstår ett gap mellan det förflutna och nuet som måste omtolkas, av både pappan och sonen Porumboiu som är med i filmen, men också publiken. Varje förflutet tolkas genom dagens glasögon, även det man själv har medverkat i. Det bjuds på ofrivillig komik när pappan fortsätter försvara vissa av sina domslut vi också får ta del av. För pappan är matchen högst levande, men han är också medveten att den potentiella filmpubliken inte kommer finna något intresse i matchen. Fotboll är som livet, det sker här och nu och har bara en väg – framåt, menar pappan.

Och nej, matchen i sig har ingen större betydelse längre men blottlägger vissa detaljer som möjliggör en fördjupad tolkning av det förflutna. Vi kan tolka in matchen som en maktkamp mellan två läger i det hårt styrda Rumänien under 80-talet. Steaua var militärernas – och Ceausescus – lag, medan Dinamo var den hemliga polisens – Securitates – lag. Vi får även insyn i hur tydligt det framstår vad som censurerades bort. Om det till exempel uppstod något bråk spelarna emellan vändes kameran mot läktare för att slippa visa tydliga irritationsmoment. Det kameraarbetet är för övrigt praxis i dagens Champions Leaguematcher, som aldrig visar incident på planen utan växlar till intetsägande bilder av staden eller någon i publiken.

Filmen handlar om seendets makt. Kamerorna som är där väljer alltså vinklar åt oss och analysen och kommentarerna påminner inte lite om en annan film fascinerad av seendet – Harun Farockis kompilationsfilm Videograms of a revolution (1992) som handlar om den rumänska revolutionen 1989. Officiella kameror vänder bort blicken till en början men används senare för att skildra en maktkamp och representationen av densamma. Det är inte en slump att protestledarna först ockuperade TV huset i Bukarest och försökte få igång sändningar så fort som möjligt. Det är inte heller någon slump att många av rumänska dokumentär- och spelfilmer som skildrar det förflutna inbegriper en metatextualitet och omkontextualiseringar av tidigare filmat material.

Så, vad säger matchen och dessa två kommentatorer om den tiden? Inte mycket. Det förflutna är ett annat land som det heter. Snön som blir allt starkare och som försvårar synligheten kan användas som en metafor för det intrikata samspelet mellan personligt minne och officiell historia i en film som inte utger sig för att frambringa några som helst uttolkningar av det förflutna.