Biografen som en symbol och skådeplats för samhällsförändringar har använts i många och olika sammanhang. Den avbrutna filmfestivalen i Cannes 1968 som skulle stötta protesterande studenter dyker dock inte först upp i mina tankar. Snarare är det Tarantinos kontrafaktiska kommentar i Inglourious basterds kring filmens och filmpalatsets död som till slut förgör självaste Hitler, och förstör diktatorns försök att erövra världen med hjälp av filmpropaganda. Bildkompositionen påminner om Dreyers En kvinnas martyrium (1928), men Shosanna är inte den uppoffrande Jeanne d’Arc som i närbild brinner upp, utan en hämndängel som använder sig av filmremsans explosiva kraft.
Dessa – och många andra – biografrelaterade exempel besökte mina tankar under förra veckan då jag befann mig i Belgrad, tillsammans med kollegan (och FLM-skribenten) Davor Abazovic. Vi rekognoscerade terrängen för framtida projekt, eftersom vi jobbar med frågor som rör film, mediepedagogik, mänskliga rättigheter, västra Balkan och dylikt.
Någon dag innan vår ankomst till Belgrad gjorde några regissörer, filmkritiker, filmvetare, kulturarbetare och andra aktivistiskt lagda människor, inbrott i biografen Zvezda (Stjärnan), som legat och ruttnat i flera decennier. Zvezda är ett typexempel på privatiseringens mörka sidor i postsocialistiska samhällen. Efter att ha köpts upp för nästan inga pengar (tillsammans med åtta andra biografer) såg framtiden inte särskilt ljus ut. Trots K-märkningen blev stället alltmer förfallet och det var bara en tidsfråga innan det skulle säljas till någon annan som skulle förvandla dess inre till något mer trendigt. Placeringen är helt perfekt (även de andra uppköpta biograferna är placerade mitt i staden) och passande för ännu ett trendigt fik, gym eller kontor. Allt såg ut att bli som det alltid har blivit (med alltid menar jag efter 1989 då historien, enligt Fukuyamas proklamering, officiellt tagit slut).
Men nu har några människors aktiva handlande förändrat hela situationen.
När våra vänner hade ockuperat Zvezda, såg de till att städa upp det som samlats under två decennier av förfall. Ännu viktigare, man började visa film redan samma kväll. Biografen kunde inte ta emot alla som kom och ville bidra med sitt stöd. Filmrepertoaren består av klassiska jugoslaviska filmer, inhemska nyproduktioner, utländska storfilmer, europeiska festivalfilmer. I början på en debatt vi bevittnade valde man att visa början på Dziga Vertovs Mannen med filmkameran (1929). Biografen har ingen värme och eluttagen klarar bara en viss mängd uppkopplingar. Det löste man genom att anmäla en pågående filminspelning, vilket ger rätt att koppla upp nödvändig utrustning till närliggande elstolpar. Distributörer har hört av sig till ockupanterna och erbjuder gratis titlar för visning. Kommunala och statliga politiker har besökt Zvezda och många har uttryckt ett försiktigt stöd. Debatter, föreläsningar, samtal – inte minst om biografens nyrika ägare, som redan suttit i fängelse för ett ogiltigt privatiseringsfall och som nu befinner sig på Bahamas och inte kommer att återvända – tyder på att Zvezda har en större roll än att användas som enbart ett filmvisningsfönster.
Framtiden är oviss. Olika grupperingar försöker att definiera framtida mål. Ett är säkert – Zvezda symboliserar otroligt mycket mer än bara en enskild biografsalong. Överallt där vi satt (från rökiga ställen med folkmusik och rakija, undergroundklubbar, vanliga fik, möteslokaler och själva Zvezda) pratas det om ockupationen. Att det är aktivister, journalister, folk i branschen och akademiker som tillsammans gått in för att göra något tyder på ett behov av en någorlunda enad front mot en allt råare ekonomisk och privatiseringsutveckling. Det glädjande är att även ”vanliga” människor (tänker främst på folk som inte är insyltade i själva filmbranschen) ansluter sig till förtrupperna.
Det absolut bästa sättet att visa stöd är att fortsätta gå på bio och se det som visas på Zvezdas, något förfallna, vita duk.
