Eric Garner dog i somras efter att en polisman tog ett strypgrepp med sin batong runt hans hals. Garner, som hade andnings- och hjärtrelaterade problem, påpekade flera gånger att han inte kunde andas. Polismannen Daniel Pantaleo och hans kollegor friades från misstankarna om att ha orsakat Garners död. Detta fall hade bara varit ett i mängden där misstankar om polisiärt övervåld inte hade kunnat bevisas, om det inte vore för det faktum att hela händelsen hade filmats av en viss Ramsey Orta. Rasrelaterat polisövervåld i USA är ett ständigt aktuellt ämne men många liknande händelser får inte den uppmärksamhet de förtjänar, då klara bevis saknas. Så var alltså inte fallet med Garner. Trots det filmade materialet friades Pantaleo och hans kollegor.

Garners dokumenterade död bär likheter med filmningen av brutal misshandel av Rodney King från 1992. King stoppades av polisen i LA och misshandlades så grovt att hans tandplomber åkte ut. Händelsen filmades och trots att det är tydligt att King inte försökte göra motstånd, var misshandeln ett faktum. Trots det råa materialet friades polismännen, vilket skulle provocera fram kravaller och oroligheter i Los Angeles. Först senare – i ett federalt domslut – skulle två av polismännen fällas, men frågan är naturligtvis om det hade inträffat utan kravaller och politiska spänningar.

Den senaste i raden av släppta övervakningsvideor har varit bilder av dödandet av den 12-åriga Tamir Rice, som lekte med ett luftgevär när han sköts ner av två polismän. Det är för tidigt att avgöra hur dessa övervakningsbilder kommer att användas, men Rices närmaste har varit bestämda i att kämpa emot eventuella frigivanden av polismännen.

I två föregående texter har jag rört vid tankar om kameran som vapen och skydd. Det baseras på tankar om aktivism, som ibland är sitt eget syfte och mål, oavsett temat. Som ett avslut tänkte jag spekulera kring två saker rörande kameralinsens påstådda makt och förmåga att förklara olika skeenden.

Seendets maktlöshet i fallen Garner och King är närmast provokativ. Man undrar vad mer behövs för att fälla poliserna? Trots kamerans dokumenterande förmågan får den snarare som ett förtvivlat vittne. För att sammanfatta: trots vissa ideal om kameranvändning som politiskt vapen som synliggör det samhälleliga strukturella förtrycket, eller för den delen ett beskyddande verktyg som ska fånga något som vi helst inte bör ha sett, kan man konstatera att kameraögat inte rår på det juridiska systemet som ibland legitimerar statligt övervåld mot egna medborgare.

Vad är egentligen dokumentära bilder? Många menar att de enda ”riktiga” dokumentärbilderna är uppspelningar från övervakningskameror och slumpmässigt inspelad film. Det handlar alltså om ett slags omedvetenhet. Så fort det filmade subjektet medvetandegörs om att det blir filmat, ändras läget. Man iscensätter sitt eget beteende och är en del av en performativ lek. Det låter ju rimligt, och är väl inte felaktigt per se, men det verkar som att människor tror att de alltid beter sig på ett sätt. Men vi beter oss annorlunda beroende på vem vi pratar med, på samma sätt som vi anpassar oss när vi ska agera framför en kamera.

Det slumpmässigt inspelade materialet kan vara mer autentiskt men behöver alltså inte vara det. Det är det stora ”problemet” som finns i relationen verklighet – verklighetsrepresentation. Varje bild är lika falsk och sann som vilken annan. Innehållet tolkas, omtolkas, kontextualiseras, görs om, förklaras av människor runt omkring. Själva innehållet är alltid detsamma. Vi ger mening åt bilderna, och inte tvärtom. Det är alltså vi som läser innebörden i rörliga bilder.

Därför är det intressant att i detta sammanhang nämna övervakningsbilder av Michael Brown, som tidigare i år sköts till döds i staden Ferguson, Missouri under oklara omständigheter. När skjutningen vållade enorma protester i Ferguson, och väckte samma gamla frågor runt om i landet, valde polisen att släppa en övervakningsvideo som visar Brown bara minuter innan han skjuts ihjäl. Brown och hans vän Dorian Johnson visas utföra ett rån där de stjäl ett paket cigarillos. Trots att det fanns indikationer på att det kunde öka motsättningarna, valde polisen att offentliggöra filmen. Man kan bara gissa varför men en stark misstanke skulle vara att antyda att Brown inte var vid sina sinnens fulla bruk, att han var farlig och hotfull, en brottsling. Att kort och gott bortförklara eller urskulda skjutningen. Planterade övervakningsbilder som ska ge mening åt de faktiska händelserna.

Det är ett exempel på att kameran inte måste vara maktlös, men att bildernas betydelse beror på vem som äger tolkningsföreträdet.