Jag har skrivit en text om Roy Anderssons filmer i nya numret av FLM – och det framgår väl redan av omslaget att jag inte stämmer in i hyllningskören till den store regissören. Men även om En duva satt på en gren och funderade på tillvaron är den svenska film som fått högst betyg av kritikerna i år, har det faktiskt också hörts avvikande röster. Bland annat har Malin Krutmeijers text i Helsingborgs Dagblad lett till en mindre debatt i samma tidning.
Jon Asp tar i som från en predikstol i sitt försvarstal till Roy Anderssons Duva efter det att någon för ovanlighetens skull ifrågasatt kvaliteten på hans filmkonst. Den som inte ”ser hela bilden” är nog fast i sin fåfänga eller i falsk tro; och på så sätt påminner de ju rentav om de människor regissören porträtterar.
Ja, det är inte första gången det kommer som en lite religiös ton i hyllandet av Andersson. Men ser inte Asp det motsägelsefulla i vad han skriver, när han å ena sidan framhåller att Andersson skildrar mänskligheten och ”den andliga misären i vår tid”, å andra sidan tydligt liknar filmens ”kringskurna” människor med dem som inte uppskattar filmen. Den handlar alltså inte om alla ändå, bara om dem som, så att säga, är små i anden.
”Små” kallar Andersson själv de svenska kritiker som inte reservationslöst hyllat filmen. Också Ingmar Bergman blir för honom en dvärg, en ”förkrympt själ”. Det säger en del om perspektiv.
Människorna i Anderssons filmer för inga resonemang. De tänker inte. Har de tänkt så är det oftast för att spotta ur sig något känslokallt, något dumt eller något klichéartat som upprepas i all oändlighet. De känner inte. De är kalla och respektlösa inför döden. Eller så är de onda och tycker om att plåga andra.
Eftersom Asp (och många med honom) anser att det är något slags ecce homo som pågår här uppfattas Anderssons människobild som rätt och slätt sann. Som ett slags röntgenplåtar över vår tids själsliga nöd. Likadant Annika Gustafsson, som anser att regissören skildrar människor ”med förståelse”, ja, då har han alltså förstått att det är såhär de (vi) är. Ja, det står var och en fritt att ha den människosynen, men hur humanistisk är den egentligen?
Om den enskilda människan är eländig så är samhället som ett rent helvete. Både Asp och Krutmeijer påminner i sina texter om de tredje riket-referenser som brukar göras i anderssonsk film. I den senaste förs tankarna mer till kolonialismen och slavhandeln, även den placerad här och nu. Är det meningsfull samhällskritik? Och är det respektfullt mot Förintelsens offer att ta bort tid och rum för deras död och göra den allmängiltig?
Det Jon Asp gör i sitt genmäle till Malin Krutmeijer är förstås att förolämpa henne, eftersom hon blir en av de begränsade människor som inte ser det humana i filmen. Men han menar ju också att det är just så begränsade människor är i Roy Anderssons djupt humana, sanna gestaltning. Om detta ska föreställa humanism ser jag det egentligen inte som något annat än en förolämpning av själva mänskligheten. Kom igen. Vi är bättre än så.
