2014 markerar 25 år sedan Spike Lees Do the right thing hade premiär. Den slog ned som en bomb, rörde om, inspirerade, ställde frågor och banade väg för andra. Förutom det rent visuella fungerar den idag också som ett tidsdokument – som tyvärr visar på att inte mycket har ändrats. Nästan varje gång ett fall av polisiärt övervåld mot svarta uppmärksammas i media blir filmen ”återupptäckt”. Lee själv har återanvänt den för att dra paralleller mellan nu- och dåtiden och peka på det vita Amerikas strukturella rasism som fortfarande präglar vardagen för en betydande del av den svarta befolkningen.
Do the right thing påverkade mig väldigt mycket. Soundtracket, hettan, explosiviteten, skådespeleriet, svordomarna, kaxigheten och mycket annat var oerhört lockande för en 11-åring som inte riktigt kände till rasrelaterade missförhållanden i USA. Filmen var tuff, olik allt annat jag hade sett tidigare. Den skrek av färg och råhet. Den fick mig att gå vidare, att fördjupa mig i frågor som rör olika förhållningssätt mellan en film och det omgivande samhället.
Lee skulle från Do the right thing gå vidare och utforska olika fragment av amerikansk vardag och historia. Under 90-talet hann han med frågor som rör kontroverser kring rasblandade förhållanden, Malcolm X, 70- och 90-talets Brooklyn från olika perspektiv, för att träda i det nya millenniet med en melankolisk satir över nöjesramar svarta placeras i, i filmen Bamboozled. Jag har tidigare skrivit om Bamboozled och dess kopplingar till vissa äldre amerikanska nöjesformer som ofta använde sig av grovhuggna stereotypifieringar.
Mellan Bamboozled och efterföljande 25th hour, skulle det geopolitiska läget i USA och hela världen förändras radikalt. Lee skissar fram ett NY efter 11:e september. Sargat, splittrat, ofokuserat och i ett försök att nyktra till från en lång fylla som började någonstans runt Francis Fukuyamas text om historiens slut.
Centrala scener i både Do the right thing och 25th hour rör huvudkaraktärernas inre känslor som avslöjas för oss. I den första filmen skulle undertryckta känslor till slut välla ut och resultera i en pyrrhusseger för vissa karaktärer. Huvudkaraktären i 25th hour nöjer sig med att fantisera ut sina undertryckta önskningar utan att de leder till någonting.
Låt oss titta på dessa två centrala scener. Först Do the right thing.
Monologens placering, som filmens metaforiska och bokstavliga centralscen är kanske den som bäst dekonstruerar New Yorks och Amerikas melting pot-idyll, som ibland framställs som ett integrationssätt bättre än andra alternativ. Scenen levde länge med mig. I efterhand skulle jag förstå att Lee visualiserar det karaktärerna tänker om sina medmänniskor men aldrig vågar uttala. Scenen är förhållandevis kort (1:15 min) och Lee bryter den fjärde väggen genom att låta karaktärerna titta rakt in i kameran, det vill säga på oss, och spotta ur sig allt de bär på sina hjärtan.
Lee är först och talar genom karaktären han gestaltar, pizzabuden Mookie, som adresserar stereotypa italienare. Det följs åt av italienaren Pino som riktar sina rasistiska föreställningar tillbaka till afroamerikaner. Följaktligen klagar en puertorican på koreaner, en vit polis på puertoricaner och koreansk affärsinnehavare på judar. Scenen bryts av då Samuel Jacksons karaktär ropar på ”time-out”. Utseendemässigt handlar det om att kameran gör en snabb ”åkning” till en halvbild. Karaktärerna tilltalar oss nästan i ögonhöjd. Kameran är ostadig, osäker. I sista delen då Samuel Jackson går in i människors tankar och bryter den undermedvetna diegesen, står kameran still, och det är Jackson som gör rörelsen fram till kameran för att hamna i halvbildsposition. Då är vi tillbaka i den ”riktiga” filmvärlden.
Tretton år senare skulle Lee göra en variant på monologen, nu med bara en karaktär. Den kriminelle Montgomerry Brogan som måste avtjäna ett sjuårigt straff, ser att någon har skrivit ”Fuck You” på toalettens spegel. Han svarar den okände skribenten med ett ”Fuck You too”, vilket förargar spegelbilden som svarar på tilltal, ber Montgomerry att dra åt helvete tillsammans med hela staden och alla dess invånare: tiggare, bilfönstertvättare, sikhiska och pakistanska taxichaufförer, ”Chelsea boys”, koreanska affärsinnehavare, ryska mafioson, diamantförsäljande chassider, börshajar på Wall Street, Enronansvariga, George W Bush och Dick Cheney, puertoricaner, dominikaner, italienare, Upper East Side damer, svarta som aldrig passar boll under basketmatcher och skyller allt på slaveriet, korrupta poliser, pedofila präster och kyrkan som skyddar dem, Jesus, Usama Bin Laden, Al-Qaida och alla fundamentalister. Brogan fortsätter med att svära över sina närmaste: vännerna Jacob och Francis, flickvännen Naturelle, sin egen pappa.
Här kommer parafrasen i 25th hour.
Monologen i 25th hour är mer komplex i sitt utseende. Återigen är det undermedvetna, det förtryckta som kommunicerar ut det som egentligen inte får komma ut. 25th hours parafrasering på Do the right thing går också några steg vidare från den tämligen enkla polariseringen som hotar att som en eruptiv styrka förgöra hela Brooklyn. Hatets heterogenitet har inte försvunnit men har samlats i en enda person istället för olika etniska representanter från den första filmen. Här får vi även se Brogans mentala bilder av hans hatobjekt vilket förstärks med musik. Det enkla, skakiga och rebelliska utbrottet i Do the right thing ersätts – eller kompletteras – med det påkostade, bombastiska men kontrollerade konstaterandet i 25th hour.
Till skillnad från värmeutslaget som representerar den inre vreden, är den andre i 25th hour oss själva. Brogan kan inte undgå att klandra sig själv för att ha förstört sitt eget liv. Post-9/11 värld är i Spike Lees tappning mer komplicerad. Att projicera egna rädslor och misslyckanden på andra slår tillbaka på huvudkaraktären. Hatet erupterar aldrig, det kanaliseras inte genom värmeböljan som ett naturfenomen, utan är mer tillbakadraget och försiktigt. New York går från det polariserade grannskapet där olikheter försöker leva bredvid varandra på en relativ liten yta, till ett mer hotfullt och osäkert världstillstånd, där inte ens Brogans närmaste står honom nära. Amerika av 2000-talet representeras av en egocentrerad men tom individ som frenetiskt – men förgäves – försöker sudda bort ett ”fuck you” skrivet på den egna insidan.
