I helgen var det dags för en stor medial händelse. TV-animationens kanske största crossover någonsin inträffade när familjen Griffin äntrade Springfield. Den post-postpostmoderna cirkeln är sluten. Det intertextuella lagret som präglade båda shower har slutligen äntrat en metafilmisk diegesis lik den vi fått bevittna i Vem satte dit Roger Rabbit? (1988) där Daffy Anka pianoduellerar mot Kalle Anka och Musse Pigg flyger med Snurre Sprätt.
Intertextualiteten är inbäddad i animationens historia sedan genrens begynnelse. Amerikansk animerad film har under sin hela existens lånat drag från karikatyrer, filmvärlden, minstrelshower, vaudeville, använt olika etniska skämt och nationella myter.
Mina egna favoriter – och jag misstänker även Groenings och MacFarlanes – är kortfilmer gjorda för Warner brothers: Looney tunes och Merrie Melodies. Gjorda under ”crazyhumorns” stordagar, är dessa tecknade filmer i många fall aktuella än idag. Parodier på aktuella populärkulturella yttringar präglade nästan varenda WB film. Sexualitet, promiskuitet, cross-dressing, droger, den urbana kulturen, ingenting var för kontroversiellt för unga genier på Termit terrace. Ibland kärleksfullt och ibland rent av elakt, parodierade man människor man själv beundrade, inte minst Walt Disney som många i WB såg som den absolut störste filmskaparen. Warner Brothers opus får en extra dimension om den ses som en återspegling av olika politiska och kulturella stämningar i landet.
Jag har valt ut en av hundratals filmer, kanske för att den inte fått lika mycket uppmärksamhet som de mer kontroversiella och vågade filmer. Regisserad av Tex Avery är I love to Singa (1936) ett komplement till WB musikalen The singing kid från samma år, som markerar slutet på skådespelaren Al Jolsons storhet. Jolson, mest känd för sin roll i Jazzsångaren (1927) som brukar räknas som den första ”talkie”, spelar här en obrydd rik man (Al Jackson!) som hamnar i trubbel, förlorar nästa alla sina pengar men finner lycka i familjelivet som fyller ut tomheten och själlösheten han tidigare känt. The singing kid skulle vara den sista filmen Jolson gjorde för WB.
I love to Singa handlar om en ugglefamilj där pappan är lärare i klassisk musik men får en son som vill sjunga jazz. Första tre söner kläcks ur sina ägg iklädda smokingar och jämförs med Enrico Caruso, Fritz Kreisler och Mendelssohn, medan den fjärde har ledig klädsel och direkt sjunger I Love to Singa. Efter att ha försökt skola om honom till att sjunga opera får pappan nog. I ett vredesutbrott kastar han sonen ut ur hemmet. Ugglan – Owl Jolson – vandrar runt och ser en talangtävling. Domaren Jack Bunny – referens till komikern Jack Benny – kaninernas svar på Simon Cowell, ratar den ena amatören efter den andra. När Owl börjar sjunga jazz fastnar kaninen för melodin och ugglan får både första priset och sin familj tillbaka.
I love to Singa förenar två Al Jolson filmer. Medan sången är hämtad och ska göra reklam för The singing kid, är handlingen hämtad från Jazzsångaren, med skillnaden att Owl Jolsons pappa inte är en ortodox kantor utan en klassisk musiker som inte tillåter nymodigheter (de redan nämnda Simpsons skulle själva göra en version på Jazzsångaren, i avsnittet Like father, Like clown, där clownen Krusty väljer att jobba i show business istället för att följa sin pappas religiösa kall).
Den tecknade kortfilmen blev en succé men räknas kanske inte idag som en stor klassiker i WB skattkistan. Den dyker dock ibland upp, inte minst i en oväntad referens i South Park då Cartman undersöks av utomjordingar i episoden Cartman gets an anal probe.
