Någon skjuter. Ljudet är envist, smattrar fram utan rytm. En ko segnar ner på marken med kulor genom kroppen, lutar ett blödande huvud mot marken och pustar ut. Den slutar andas.
Så börjar Göran Hugo Olssons film Om våld, som har undertiteln ”Nine scenes from the anti-imperialistic self-defense”. Baserad på den postkoloniala kritikern Frantz Fanons bok Jordens fördömda lånar den bilder ur SVT:s arkiv för att skildra delar av avkoloniseringsprocessen i Afrika. Filmen är en studie i motstånd och i våld: i de olika skepnader våld kan anta på personliga, nationella och globala plan.
Det är en film jag har svårt att ha distans till; den påverkar mig nästan fysiskt, ligger kvar under huden i flera dagar.
När jag knackar på hos Storys kontor på Södermalm för att intervjua Göran Hugo Olsson är den kvar där, filmen. Jag tänker på våldet dels som ett gevär på ryggen, men också som en institution, som en samhällsstruktur: som den vite kolonisatörens utsträckta hand när den svarte tjänaren sträcker fram drinken.
På dörren till studion har någon klistrat fast en bild på Trayvon Martin, en afroamerikansk pojke som mördades för att han var svart på fel plats och fel tillfälle. Bredvid en bild på Jordan Davis, död av samma anledning, med rubriken: ”Idag är vi alla Jordan Davis.” Jag kan inte hjälpa det; jag undrar hur många av de som arbetar inne i byggnaden på Söder som ser ut som Trayvon eller Jordan. Undrar hur många av de som lever på Söder som ser ut som de två pojkarna, som har kontakt med personer som dem.
Frantz Fanons bok Jordens fördömda gavs ut 1961. Samma dag som han dog. Samma dag som boken bannlystes. Med de orden inleds filmen; det är den första våldshandlingen den skildrar.
Men filmen vill vända på den processen: vill upphäva bannlysningen, återuppväcka Fanons ord. Och det sker alltså här, på Söder i Stockholm, genom Göran Hugo Olssons projekt. När jag träffar Göran kan jag inte låta bli att vara nyfiken, nästan lite skarp. Hur har projektet mottagits? Om Fanon bannlystes, hatades, hur tas hans ord då mot fyrtio år senare, när orden paketeras och levereras av en vit person i ett vitt sammanhang? Göran tänker efter.
– Responsen var så otroligt mycket över förväntan, för det är en jävligt smal film och i Amerika…
Han pausar menande.
– Jag var ju väldigt orolig för, ”Åh, det här är en al-Qaida-kramar-film”. Jag var beredd på den kritiken. Men folk i Sundance tyckte att det var fantastiskt. Sedan visade vi den i Göteborg, och där var det också väldigt fina reaktioner från publiken. Mer som man kan tro, liksom, folk som var intresserade av makt, kolonialism, imperialism, medan i Sundance är det mycket mer filmmänniskor. Men – ja, jag läser inte recensioner, men har förstått att de har varit väldigt fina.
Jag kan förstå det. Varje bild känns som ett slag; Lauryn Hill, som läser Fanons text, har en ton som växlar mellan lugn och trotsig, nästan hätsk. Och framför allt är filmens språk sakligt: Om våld argumenterar inte, utan presenterar. Den fastnar inte i enskilda porträtt, utan har sammanställts med en blick som letar efter mönster, följer upp specifika spår.
– Jag var lite trött på att man skulle göra dokumentärfilmer som ser ut som spelfilmer. Man har människor på bild, och så ska man känna med dem – ”åh, en palestinier och en israel, men de är ju samma på insidan”. Så går man ut ur biografen och ska känna: ”Men vi är alla människor, borde vi inte göra det lite bättre för varandra?” Det är liksom lite Sting över det, ”Russians love their children, too”. Visst, det är det bästa, men politiskt sett – om vi vet att det är så,att de här mekanismerna finns, då vill jag skriva det på skärmen: så här är det.
Visst har Om våld någonting som jag kan känna att jag har längtat efter i skildringar av Afrika och av våld i Afrika; blicken på mekanismerna, på makten. För det är lätt att ta till sig en sorglig film om ett hungrigt barn, men som de flesta också har märkt är det lika lätt att avfärda. Fanons ord, å andra sidan, dröjer kvar:
”Den koloniserade världen är en tudelad värld. Vi behöver säkert inte påminna om indelningen i infödingsstäder och europeiska städer sida vid sida, om skolor för infödda och skolor för européer.”
Jag tänker igen på Trayvon och Jordan, på Södermalm och Husby, på Europa och Afrika, på den svarta kroppens plats i relation till den vita – alltid i periferin. Vad händer med världen när den har kluvits itu sådär? Hur lång tid tar det för den att läka?
– Jag läste boken och tänkte, det här vill jag göra en film av. Jag blev så imponerad eftersom texten blottlade så viktiga saker. Så det fanns faktiskt ingen anledning för mig att tänka ”Fanon har ju redan gjort det”. Idéerna finns där; vi behöver bara plocka upp dem.
Men samtidigt: Fanons text lokaliserar ansvar, går hårt åt vita européer och det vita Europa –personer som Göran själv, personer som nu omfamnar hans projekt. Var han orolig över att Fanons kritik skulle bli uddlös i den kontext i vilken den landade?
– Den nervositeten är det man jobbar med varje dag i alla filmer, böcker, med mera. Man bestämmer sig: det får bära eller brista, menar han.
Om våld bygger alltså på bilder ur SVT:s arkiv: scener från Moçambique varvas med bilder från Angola, Zimbabwe och Guinea-Bissau. Detta, säger Göran, för att de var de sista kolonierna – det är färgfilm, det finns ljud, ”det blir mer intressant då”.
I en scen sitter en ung kvinna på en brits. Hennes ögon möter kameran; hon blinkar inte, hennes ansikte är tomt. Kameran zoomar sedan ut och avslöjar att kvinnans ena arm är avkapad vid armbågen. Stumpen är fortfarande köttig, röd, såret färskt. På britsen bredvid ligger en bebis. Närbild. När kameran zoomar ut ser vi att ett av des må benen, för små för att bära upp en kropp, är bortsprängt.
Om våld är ett kollage av sådana här bilder. Det förstår jag. För ett kollage uppkommer också ur våld, ur att bitar rycks från sitt sammanhang, klipps ut, kastas om. För att bilda en ny helhet.
– Ja, visst är det ett kollage. De gamla filmerna i sig håller inte. Oftast är de långsamma, och många av dem naiva. Ibland får man intrycket av att de som har gjort filmen tror att det bara är några veckor innan vi får en underbar kommunistisk värld från Solna till Kapstaden.
När jag frågar om arbetsprocessen, hur man använde sig av texten och materialet, lyser Göran upp och säger att han kan visa mig hur det gick till. För en bit in i studion hänger det, kollaget – en vägg på vilken Göran har klippt, klistrat, och långsamt sammanfogat filmen.
– Först läste jag boken, och då strök jag under alla delar som jag tyckte att man kunde använda. Sedan fotokopierade jag och klippte ut dem.
Han pekar på väggen där Fanons text, sönderklippt och hoplimmad, hänger. Sedan följer scenerna i kronologisk ordning, foton ur arkivet. Hur sållade han i bildmaterialet?
– Det berodde väl på vad som passade in. Här tänkte jag, här har vi en rolig scen. En scen med två svenska missionärer, milda och anspråkslösa. De svarta arbetarna omkring dem bygger deras kyrka.
– Men då behöver den hamna någonstans i mitten. Och då kommer någonting tyngre innan och efter. Det finns så mycket bra material; jag valde det som passade bäst.
När vi återvänder till soffan nämner jag mina tankar om kollage och våld, att jag kände att filmen utvecklar synen på vad våld är. Att det kan vara ett skott i pannan eller en bekväm, tillbakalutad kolonisatör, eller en hel kontinent som har vridits ur led – och traumat efteråt. Att det påminde mig om Angela Davis ord i The black power mixtape 1967-1975, Görans film från 2011: ”När någon frågar mig om våld, ja, jag finner det otroligt. Det enda det säger mig är att den personen inte har någon aning om vad svarta har gått igenom i det här landet.”
– Det har du rätt i. För att vad Angela Davis säger är att vi som är uppväxta utan att ha blivit utsatta för våld inte ska komma och prata om hur folk som har utsatts för det förtrycket ska bete sig.
Han nickar, tänker efter, säger sedan:
– Det finns en bild från en klubb där unga människor ligger och har ledigt, kan man säga. Det händer ju hela tiden, folk åker på semester, man är en del av det där. Och det kommer någon och serverar en och man kanske tänker: åh, vad bra, vi skapar arbetstillfällen. Vita har inte en aning om hur underprivilegierade svarta människor i Afrika är. Jag har rest mycket i Afrika; de allra flesta människor fattar inte vilket helvete det är.
Och där märker jag hur våra synsätt krockar. För jag är ju afrikan; och när en film handlar om Afrika kräver jag nyanser. Men Om våld är egentligen inte en film om Afrika. Inte bara.
– Jag vill inte göra en film som handlar om Afrika på det sättet; jag vill göra en film som gestaltar Fanons text, och jag vill att den ska kännas tidlös. För man skulle ha kunnat göra likadant, fast ta bilderna idag – men det skulle ha bemötts som att, ”Det är fel, Pakistan är inte så”, och så vidare. Jag ville att det skulle kännas som en film som hade hittats, som var tidlös.
För om filmen ska kunna påverka rent politiskt – vilket Göran menar att film kan göra – är det genom just det, tänker jag: genom att folk går ut ur biomörkret och ser världen omkring sig med någonting liknande Fanons blick.
– Ja, nu är ju alla överens om marknadsekonomin som system, och det är jätteviktigt att varor och tjänster ska få flyta fritt över världen. Lundin Mining har världens största koppargruva i Kongo, och det har blivit viktigt att detta ska funka rent politiskt. Men det jobbar inga kongoleser i gruvan, utan de flyger in arbetare från Sri Lanka, allt för att undvika tjafs.
Allt ska flyta fritt – det enda undantaget är att människor av fri vilja inte får åka från en plats i Medelhavet till en annan, utan då får de dö. Och det är ofattbart, hemskt, vidrigt.
Jag frågar Göran vem han vill att filmen ska kommunicera med, vem den ska övertyga.
– Jag har ingen illusion om att jag har något att säga till människor i Angola, svarar han rakt. Jag har inte gjort filmen för dem, utan för Väst – att vi ska förstå. Varför ser det ut såhär? Sedan har filmen faktiskt biodistribution i nio afrikanska länder, och det är jag glad för. Den ska visas i Afghanistan, har översatts och så, men det är inga nyheter för dem.
Jag kan förstå det, samtidigt som det skaver att en värld som har ignorerat Fanon, samt sitt eget koloniala och neokoloniala våld, kräver ett vitt språkrör för att lyssna. Och det skaver att jag nästan är tacksam: för att den här filmen kan existera nu, kan mottas.
Min sista fråga till Göran innan jag går blir enkel: vad är filmen till för? Göran svarar genast:
– Förintelsen, slaveriet och kolonialismen är händelser och processer vi måste gå igenom och gestalta igen och igen. Jag vill vara en del av det.
