Långfilm: The quiet roar
Regi: Henrik Hellström
År: 2014
Land: Sverige
Speltid: 77 min
Biopremiär: 11 april
Marianne är dödligt sjuk i cancer och har vänt sig till en klinik som erbjuder en särskild kur för att hantera depression och dödsångest: ”Beyond the thinking mind program.” Hon får en vätska som tar bort henne från nuet och tillbaka till en semesterresa i bergen, som hon gjorde med sin familj när hon och maken var unga och barnen var små. Under den inre resan guidas hon och vi i publiken av Hanna Schygullas röst, som anmodar oss att stänga av vårt kritiska tänkande och bara följa med.
”Om du kommit hit på jakt efter stimulerande idéer, teorier, trosuppfattningar, intellektuella diskussioner, så kommer du bli besviken.” Med dessa ord, uttalade mot en svart bakgrund, inleds filmen. Och det är förstås en uppmaning till åskådaren att låta sig svepas med in i det psykiska landskapet, med den inåtvända transartade musiken av Mikael Karlsson och Hans Richter, och panoramafotot av Fredrik Wenzel.
Henrik Hellström fortsätter den lågmält fenomenologiskt inriktade bana som inleddes med Man tänker sitt år 2009, men det är den litauiska sci fi-filmen Vanishing waves från 2012 som blir min självklara referenspunkt. Både den och The quiet roar handlar om resor i ett psykiskt landskap och om jagets gränser – och i båda finns det ett avantgardistiskt smakfullt trähus som passande själfull residens. Om att stöta bort eller tvärtom inte kunna slita sig från den som en gång kommit för nära. Det är som att The quiet roar utspelar sig i själva mellanrummet mellan människor, i det tysta skyddande hölje som hindrar jaget från att lösas upp. Ett hölje som spricker lite under plötsliga utbrott av våld, desto mer chockerande genom kontrasten mot den liksom bomullsinlindat dämpade förhärskande atmosfären.
Jag vet inte om The quiet roar håller för flera genomtittningar. Men tvärtemot vad Schygullas röst utlovar så finns i filmen faktiska tänkvärda funderingar om jagets försök till balans mellan att skilja av sig mot och harmoniera med omgivningen. Den filosofiskt lagda åskådaren måste inte bli besviken.
