”Du har ingenting sett i Hiroshima. Ingenting.” Den japanske arkitektens öppningsreplik i Alain Resnais Hiroshima – min älskade från 1959 har inte mist sin relevans. Hur mycket kan vi förstå av historien genom film?

Fyra år tidigare hade Resnais gjort Natt och dimma, en dokumentär om nazisternas koncentrationsläger, men han ville att publiken skulle ifrågasätta sin tilltro till filmbilderna. Den franska skådespelerskan i Hiroshima – min älskade svarar att hon har sett allt, och berättar om hur hon besökt museet och drabbats av bilderna, men arkitekten står på sig. ”Du har ingenting sett i Hiroshima.”

Resnais filmer synliggör gränserna för vårt vetande, och vår oförmåga att förstå erfarenheter som trotsar all beskrivning och representation. Samtidigt uppmanar han oss att inte titta bort.

Claude Lanzmann är en av dem som insett att det är vårt ansvar att inte göra det enkelt för oss när vi ska förhålla oss till det förflutna. Hans monumentala Shoah från 1985 är den definitiva dokumentären om Förintelsen, men under filmens drygt nio timmar används inte en enda ruta arkivmaterial. Istället närmar sig Lanzmann traumat genom intervjuer med överlevande. Det är en metod som ekar av den japanske arkitektens ord. Istället för att visa dokumentära bilder från Auschwitz, som inbillar oss att vi någonting sett, väljer Lanzmann att lyssna till dem som faktiskt såg.

Jag tänkte på det när jag såg Lanzmanns senaste film, The last of the unjust, på Göteborgs filmfestival. I filmen återvänder Lanzmanns till sitt digra material från arbetet med Shoah, närmare bestämt till ett möte som inte givit honom någon ro. Och på en takterrass i exilens Rom år 1975 sitter så Benjamin Murmelstein. Under filmens knappt fyra timmar berättar han om sina erfarenheter som den siste ”judeäldsten” i gettot Theresienstadt i Tjeckien.

Av en tillfällighet hade jag bara någon vecka tidigare sett Hannah Arendt, Margarethe von Trottas biopic om den politiska tänkaren som efter rättegången mot Adolf Eichmann år 1961 myntade begreppet den banala ondskan. Det är en film som ovetande går i dialog med The last of the unjust. När Arendt i filmen utmålar ledande rabbiner i nazisternas getton som anpasslingar, framstår kritiken hon möter som överdriven och hysterisk. Det är helt enkelt en film som inte förmår vara kritisk utan hellre tar sin hjältes parti.

I The last of the unjust ger den bespottade Murmelstein, som dog 1989, en annan bild. Han var illa tvungen att ha mycket att göra med Eichmann, men liknar mer en taktiker än en krökryggad kollaboratör. Till skillnad från Arendt var han också övertygad om Eichmanns målinriktade antisemitism: ”Er war ein Demon.”

Lanzmann tänker inte göra det lättare att titta tillbaka.

Den 23 april visas The last of the unjust på Cinemateket i Stockholm. Texten publicerades ursprungligen som ledare i FLM nr 25.