fbpx
Kritik & essä Karoline Eriksson, 7 april 2014

Kontaminerade

Kärlek bland kärnkraftverken i Grand central
grandcentral

Långfilm: Grand central
Regi: Rebecca Zlotowski
År: 2013
Land: Frankrike
Speltid: 90 min
Premiär: 11 april

I franskan kan la centrale betyda både kärnkraftverk (la centrale nucléaire) och ”kåken” (la prison centrale). Och Rebecca Zlotowski, som år 2010 debuterade med Belle Épine har här mycket medvetet byggt vidare på Tahar Rahims genombrottspersona i Jaques Audiards En profet. Gary, på flykt undan en trasslig hemsituation, kommer med tåget till sydfrankrike tillsammans med andra förväntansfulla arbetssökande. Med sitt cv – avhoppad plåtslagarlinje, inga språkkunskaper – kan han bara få säsongsarbete på kärnkraftverket i Cruas, som puffar vattenånga ur betonggrå kyltorn invid Rhônes vackra flodbankar.

Men eftersom Gary har ”dos noll”, det vill säga ännu ingen radioaktivitet i kroppen, kommer han att få både bra betalt och bonus, förklarar arbetsförmedlaren glatt. Utan kontakter och finanser blir han snabbt upplockad och beroende av ett gäng kraftverksveteraner, i synnerhet ledargestalten Toni, som låter honom flytta in i deras trailerpark. Gary är bara fri i teorin, och blir ännu mer bunden till platsen när Tonis flickvän Karole (spelad av Léa Seydoux, senast aktuell i Blå är den varmaste färgen) börjar flirta.

Rebecka Zlotowski spelar också på arbetets fängelseartade procedurer med avklädning, säkerhetskontroller, personal som riktar en hård duschstråle mot en människa lutad mot vitt kakel, rakar håret av en snyftande kvinna eller skrubbar naken hud tills den nästan blöder. När kroppen absorberat för hög dos strålning måste så mycket som möjligt av dess ytskikt avlägsnas. När halterna överskrider maxvärdet blir kroppen friställd.

Grand central är en ganska konventionell underklasskildring från 2010-talets låglöne- och visstidsanställnings-Europa, driven av en lika traditionell historia om kärlek med förhinder. Men med iscensättningen i kärnkraftverkets inre, med långsamma månpromenader kring reaktorkärnan, andningen som ett väsande ljud genom skyddsmasken och det ständiga hotet från den ”färglösa, luktfria, osynliga” strålningen transformeras den snarast till nyskapande, cynisk science fiction.

Annons