Poetiseringarna publiceras på hemsidan med start imorgon.
Går det att poetisera filmer? Vi låter sex svenska poeter göra diktversioner av sex av årets svenska långfilmer. Jacob Lundström längtar efter poetiska avbrott i sönderdramaturgiserade berättelser.
Att romanläsare blir besvikna på filmatiseringar hör till vardagen. Och det är inte heller så förvånande. För den som fäst sig vid en text, och redan spelat upp den på sin inre projektor under läsningens gång, begår filmen trots allt våld på det egna bildskapandet. Så där ser ju inte alls mister Darcy ut! Och så vidare ned till minsta sängöverkast.
Det finns helt enkelt lika många filmatiseringar som det finns läsningar, även om de aldrig fastnar på någon kameralins. Dessa privata filmatiseringar är inte heller begränsade av en marknadsanpassad speltid på 120 minuter eller bundna av stränga berättarkonventioner på ordination från manusdoktorer, utan tillåter tvärtom associativt klippande och flummiga utvikningar.
Det är naturligtvis inte bara läsare utan även författare som blir besvikna på filmatiseringar. Oftast håller de dock god min och uttrycker sin respekt för filmskaparnas konstnärliga frihet. Kanske menar några av dem verkligen allvar med det.
Att en författare tar bladet från mun redan innan premiären är hur som helst mer sällsynt, men när Mig äger ingen nyligen blev film var författaren Åsa Linderborg öppen med sitt missnöje i Svenska dagbladet. ”Jag tror att alla som får sin bok filmad upplever att när den visualiseras så blir den banaliserad”, förklarade hon.
Marguerite Duras måste haft en liknande upplevelse efter Jean-Jacques Annauds filmversion av Älskaren år 1992 eftersom hon genast skrev en rättelse i romanform. Älskaren från norra Kina beskrev hur filmatiseringen borde sett ut, inklusive kameraanvisningar och klippningsförslag.
Två fullt förståeliga personliga reaktioner, som samtidigt ingår i ett historiskt problemkomplex. Rivaliteten mellan ord och bild är urgammal. Boken är bättre än filmen, brukar det alltså låta numera, men när maktkampen mellan skrift- och bildkultur rasade i renässansens Italien stod bildmakarna till slut som segrare. Det konstnärliga fredsfördraget sammanfattades som ut pictura poesis – med andra ord skulle dikten vara som en bild.
Med det var emellertid knappast sista ordet sagt. Under upplysningen förespråkades exempelvis en särskiljning mellan de tidsliga diktkonsterna och de rumsliga bildmedierna.
I praktiken är det förstås oundvikligt att konstarter lånar drag av och jämförs med varandra, på gott och ont.
På ena kanten menar den intellektuelle surkarten Peter Greenaway att vi lever i en tid av visuell analfabetism och att filmen har misslyckats med att klippa banden till bokaffärerna. Han brukar exemplifiera det med att en regissör omöjligt kan få en film finansierad genom att visa upp fyra målningar för producenten, men att det kan funka med en roman.
På den andra klagas det över att samtidslitteraturen är för filmisk. Något som brukar syfta på att författaren registrerar skeenden utifrån snarare än beskriver dem inifrån romanfigurens huvud. ”Markus satte handen för munnen, skrek rakt ut och flög upp ur stolen” istället för ”Markus fylldes av våldsam panik”, ungefär.
Men vad är det egentligen vi menar när vi beskriver en film som poetisk?
Till att börja med används det oftast i positiva ordalag. Det vill säga, till skillnad från när en film beskrivs som litterär eller tv-mässig, jämförs med musikvideor eller dataspel eller – gud förbjude – liknas vid filmad teater.
Den idealiserade poesin får däremot representera förtätning eller förhöjning. Det är en förståelse av poesi som inte har mycket att göra med så kallad språkmaterialism, som annars har utmålats som en dominerande strömning bland svenska samtidspoeter.
Samtidigt är det få svenska filmer som beskrivs som just poetiska i filmrecensioner. Under det gångna året är det framför allt Mia Engbergs Belleville baby och Marius Dybwad Brandruds Efter dig som motiverat adjektivet. Med andra ord två egensinniga filmer som utmärker sig inte bara bland svenska biopremiärer utan även som dokumentärer.
Poesin reserveras för undantagen och avvikarna. Det är kanske inte undra på i vår minst sagt dramaturgiserade filmkultur, där scener som inte anses föra handlingen framåt avfärdas som transportsträckor eller sidospår. Men strävan efter att berätta en historia enligt konstens alla regler riskerar samtidigt att göra filmen till en motståndslös historia.
Just därför ville vi försöka utvinna poesi ur filmåret som gått. Vi bad sex svenska poeter göra poetiseringar av sex svenska långfilmer. Vad händer i mötet mellan bild och ord? Reglerna var enkla: poeterna fick en sida till sitt förfogande, men i övrigt full frihet.
Idén att skapa text med utgångspunkt i film är förstås inte ny. Romaniseringen har exempelvis funnits sedan 20-talet, när populära biofilmer började översättas till prosa på papper. Litterära beställningsjobb är dock inte lika kulturellt accepterade. Medan filmatiseringar av erkända romaner sedan filmmediets barndom varit avsedda att höja filmens konstnärliga status, har litteratursamfunden aldrig aktivt lobbat för romaniseringar av filmklassiker.
Och det är en intressant men bakvänd erfarenhet att läsa Peter Davids pockettolkning av superhjältefilmen Iron man. Romanen följer pliktskyldigt filmens händelseförlopp och består av uttömmande men tomma scenbeskrivningar. Jag ser hela tiden filmen framför mig. Det brukar ju vara tvärtom.
Upplevelsen av att läsa numrets sex poetiseringar är snarlik men väldigt annorlunda. Bilder från filmerna dyker ofrånkomligen upp i huvudet, men hamnar också i ett annat ljus eller fördunklas och överlappas av nya bilder. Frågan är vad Åsa Linderborg tycker om Jenny Wrangborgs poetisering av filmatiseringen av hennes roman. Och vad regissörerna tycker om diktversionerna av deras filmer. Kan dikten göra filmen poetisk rättvisa?
Poetiseringarna har författats av Jenny Wrangborg (Mig äger ingen), Ida Börjel (Monica Z), Kristofer Folkhammar (Känn ingen sorg), Naima Chahboun (Hotell), Pär Thörn (Johan Falk – kodnamn Lisa) och Jenny Tunedal (Faro).
