Pandor omsätter stora slantar. Inte bara för djurparkskapitalister utan även för zoologiskt spekulerande filmbolag. Och då syftar jag inte på pandaporren, en trots allt ganska nischad filmgenre, och en i raden av desperata åtgärder för att få de utrotningshotade bambubjörnarna att para sig. Nej, jag tänker på Kung fu panda, vars uppföljare häromåret slog publikrekord i Kina.
Och då satt väl den världsturnerande vänstertänkaren Slavoj Žižek i ett hotellrum någonstans med ett triumferande finger i luften. Den filmintresserade filosofen har nämligen psykoanalyserat berättelsen om jättepandan som mot bättre vetande lurar sig själv att tro att han kan kung-fu.
För Žižek representerar Kung fu panda hur ideologi fungerar idag. Pandan Po får lära sig att soppan han äter inte alls innehåller någon magisk ingrediens men att han bara måste tro att den gör det för att bli kampsportskung.
Samma slags motsägelsefullt medvetna självbedrägeri menar Žižek kännetecknar diktaturstyret i Kina. Oklart om det bidragit till framgångarna för Kung fu panda – eller om de till största del beror på att den svartvita björnen är lika gullig i tecknad form. Om två år kommer del tre.
I djurkalendern väljer 24 personer från film- och djurfälten sitt favoritdjur ur filmhistorien.
