Långfilm: Antiviral
Regi: Brandon Cronenberg
År: 2012
Land: Kanda
Speltid: 108 min
Ifjol begav sig familjen Cronenberg till filmfestivalen i Cannes för en dubbelpremiär. David tävlade om guldpalmen med futuristiska Wall street-satiren Cosmopolis, medan sonen Brandon långfilmsdebuterade i sidosektionen Un certain regard med Antiviral – en steriliserad kändisskapsdystopi vars många närbilder på bölder, sprutor och munsår signalerar att det finns en ny blodbaron i familjen.
Människor mot medier, kroppar möter maskiner, åtrå limmas mot skärmar som både attraherar och distanserar; i Antiviral har denna närhetslängtan gett upphov till att idolers sjukdomar blivit handelsvaror, sålda och injicerade av legitimerad personal. På en av dessa kliniker jobbar Syd March, en rödfräknig gåta som smälter in i de städade laboratoriemiljöerna med sin bleka hy och välsittande kostym. I det dolda utnyttjar han sin förrädiska transparens för att smuggla ut virus till svarta marknaden, men när han får tag i dyrgripen – en influensa tillhörande superstjärnan Hannah Geist – säger kroppen ifrån med body horror-besked.
Den nära framtid som tecknas är en förlängning av technoerotiken i pappa Cronenbergs Videodrome, särskilt den ikoniska scen där kabelkanalchefen Max Renn gått vilse i medieutbudets gråzoner och begäret styr honom mot kvinnoläppar på en tv-apparat.
Tyvärr stagnerar Antiviral bland livlösa karaktärer som tvunget blandas in i företagsspionage, som mest liknar en dramaturgisk kraftansträngning för att få anledning att stänka ned de vita väggarna med blod och intriger.
Under ytan får min egen besatthet själsligt gehör och får mig att fundera på vad jag själv skulle hosta upp för smakprov från somliga slemhålor. Men jag misstänker att Brandon Cronenberg inte är en av oss. Han gömmer sig bakom Karim Husseins kamera, utnyttjar fansens närhetslängtan som språngbräda för uppförstorat våld, penetrerar hud med nålar medan psykologiseringen bara skrapar på ytan. Än så länge är det bara en Cronenberg som ger mig feber.
