Det har gått 40 år sedan Augusto Pinochet grep makten i Chile i en blodig militärkupp. Frilansjournalisten Jaime Penela blickar tillbaka på den diktatur som präglade hans ungdom och listar tio oundgängliga filmer för alla som vill förstå militärkuppens betydelse.
1. Det regnar över Santiago (1975) Helvio Soto
En kall och molnig septembertisdag 1973 gav Chiles socialistiske president Salvador Allende till slut upp inför militärens flygattacker och tog livet av sig inne i det brinnande regeringspalatset i Santiago. Att Allende faktiskt begick självmord den där dagen i La Moneda var länge omöjligt att acceptera för den chilenska vänstern. Det var ett ovärdigt sätt att dö på för en martyr, tyckte kommunistpartiet och ljög därför om händelsen i åratal. Istället hittade man helt enkelt på ett annat slut på historien.
Det regnar över Santiago är ett resultat av det propagandakrig som rådde i Chile under åren av diktatur. Filmen spelades in i Frankrike och Bulgarien av chilenska kommunister i exil, med den svenska skådespelerskan Bibi Andersson i en av rollerna. Regissören Helvio Soto tecknar ett porträtt av en hjältemodig president Allende som mördas i strid mot fienden. Filmen ger också en bild av att det skulle ha funnits ett väpnat motstånd mot militärkuppen i Santiagos arbetarstadsdelar, något som inte heller stämmer överens med verkligheten.
Helvio Soto är en berömd filmskapare i Chile och hade redan gjort flera tongivande filmer innan han gick i exil. När jag många år senare studerade på universitetet Arcis i Santiago där han undervisade, försökte jag få honom att tala med mig om Det regnar över Santiago. ”Varför ljög du”, ville jag fråga honom. ”Varför bidrog du, en framstående filmskapare, till att förvränga historien?” När Helvio Soto till slut motvilligt gick med på att prata, medgav han att filmen han gjort i exil kanske inte precis var hans främsta verk. Men han förklarade också att han inte hade insett att det var en falsk historia han berättade.
Helvio Soto hade helt enkelt litat på den version som den chilenska vänstern låtit cirkulera som officiell sanning – att Salvador Allende dödades i strid och att vänstern gjorde väpnat motstånd mot militärkuppen. ”Det var andra tider” försökte han få mig att förstå. ”Villkoren för filmskapare var annorlunda då. Vi var övertygade om att alla sorters konstformer skulle användas i politikens tjänst”.
2. De ensamma (2008) Jorge Olguín
I Chiles första zombiefilm berättar Jorge Olguín historien om en grupp barn som försöker överleva i ett land slaget i spillror. Befolkningen har fallit offer för en epidemi som förvandlat dem till levande döda – en omskrivning för kommunismen. De barn som lyckats undkomma smittan har bara ett enda mål i sikte: att nå havet. Vägen dit kantas av två faror som hotar dem. Å ena sidan är det militären som dödar allt som rör sig. Å andra sidan är det de galna zombies, som äter allt som rör sig. Det hela är en märklig metafor för att beskriva den skräckinjagande stämningen i Chile timmarna efter statskuppen.
3. 1973 Revoluciones por Minuto (2008) Fernando Valenzuela
Det fanns en känsla av övergivenhet och svek i luften i presidentpalatset när det stod i lågor den 11 september 1973. Det är i alla fall vad de säger, de som var med Salvador Allendes under statskuppen men överlevde den. Allende kände sig förrådd av militären och på samma gång övergiven av vänstern.
Den överväldigade känslan av ensamhet som Chiles expresident måste ha upplevt vid ögonblicket för statskuppen, har inspirerat en rad konstnärer och musiker genom åren. Regissören Fernando Valenzuela är en av dem. Hans 1973 Revoluciones por Minuto (1973 revolutioner per minut) från 2008 är en annorlunda film om en besegrad presidents sista timmar i livet. En man står ensam på scenen i en alldeles tom teatersalong och framför en monolog. Det är en symbolisk bild av ensamheten och en intim, tankeväckande berättelse som för oss närmare människan Salvador Allende.
4. Försvunnen (1982) Costa-Gavras
Försvunnen är Costa-Gavras Guldpalmsbelönade dramatisering av den verkliga historien om Charles Horman, den amerikanske journalisten som mystiskt försvann under militärkuppen och senare mördades av chilensk militär. Jack Lemmon och Sissy Spacek tar i rollerna som Charles Hormans pappa och fru med oss på en resa till Chile i sökandet efter sin förlorade familjemedlem. Under resans gång får de ofrivilligt reda på intima detaljer om Charles Hormans liv och inser sakta men säkert att den amerikanska regeringen inte bryr sig ett dyft om den försvunne medborgaren. Det är fascinerande att följa hur den konservative fadern får uppleva USAs utrikespolitik från den ”tredje världens” perspektiv. Filmen bannlystes under Pinochets diktatur, trots att varken Chile eller Pinochet nämns vid namn.
5. Machuca (2004) Andrés Wood
Andrés Woods film skildrar ett pedagogiskt experiment i Salvador Allendes Chile, som gör det möjligt för barn ur olika samhällsklasser att gå i samma skola – något mycket ovanligt i det klassegregerade chilenska samhället. Överklasspojken Gonzalo Infante och Pedro Machuca från slummen, inleder en nära vänskap i ett land präglat av de vuxnas klasshat och politiska fanatism. Samhällets konflikter skildras genom de två äventyrliga pojkarnas erfarenheter.
6. La batalla de Chile (1975-1979) Patricio Guzmán
La Batalla de Chile (Slaget om Chile) är Patricio Guzmáns politiska dokumentärtrilogi om månaderna före militärkuppen 1973. Tillsammans med ett litet filmteam gav regissören sig ut och intervjuade aktivister och vanliga människor, för att skildra hur en demokratisk socialistisk revolution såg ut från gatans perspektiv. När militärkuppen var ett faktum smugglade Guzmán ut filmrullarna ur landet och klippte sedan ihop filmerna i Kuba. Bomberna över presidentpalatset blev inledningsscenen.
Guzmáns tre dokumentärer är en unik dokumentation av det spända politiska klimat som rådde i Chile 1973 och som ledde fram till militärens våldsamma motreaktion mot president Allendes socialistiska reformer. Även om La batalla de Chile är en partisk och politiskt radikal skildring av det chilenska samhället under Allendes styre, ger filmerna en intressant inblick i den speciella stämning som rådde under den här epoken i Chiles historia. Det är en mänsklig berättelse om den här generationens alltför politiserade och överideologiserade miljöer.
7-9. Tony Manero (2008), Post mortem (2010) och No (2012) Pablo Larraín
Pablo Larraín är regissören bakom förra årets chilenska filmsuccé No. No handlar om reklamarna bakom den färgglada och tuggummidoftande Nej-kampanjen inför folkomröstningen 1988 då det chilenska folket skulle ta ställning till åtta år till med Pinochet. Filmen är den sista delen i hans trilogi om de 17 långa åren av diktatur i Chile.
Genom personliga berättelser lyckas han på ett mästerligt sätt fånga tre av diktaturens mest avgörande moment. I Tony Manero från 2008, skildras apatin och hopplösheten i 70-talets Chile genom berättelsen om en kriminell man som tror att han är John Travoltas filmkaraktär i Saturday night fever. Post mortem (bilden ovan) från 2010 handlar om de spända dagarna kring statskuppen, genom ögonen på en alldaglig man som jobbar på bårhuset. I No får vi se hur det chilenska folket reagerar mot brotten mot mänskliga rättigheter och lyckas artikulera ett svar.
Pablo Larraíns sätt att skildra miljöerna och atmosfärerna i Pinochets Chile, är briljant. Långt borta från de politiska propagandafilmernas klichéer, gräver han sig in i djupet av sina karaktärer och skildrar mänsklighetens mörkaste vrår.
10. Döden och flickan (1994) Roman Polanski
I ett icke namngivet sydamerikanskt land lever hemmafrun Paulina Escobar (Sigourney Weaver) ett lugnt liv tillsammans med sin man Gerardo, en framstående advokat. För inte så länge sedan styrdes landet av en grym fascistregim. När Gerardo en stormig natt kommer hem tillsammans med en man vars bil har gått sönder, är det Paulinas gamla demoner som kliver in över tröskeln. Hon är övertygad om det är samme man som utsatte henne för tortyr och våldtäkter i fängelset 15 år tidigare. Fast besluten att ta reda på sanningen, tar hon mannen tillfånga och ett klaustrofobiskt psykologiskt spel mellan de tre inleds.
Polanskis kammardrama bygger på en pjäs av chilenskamerikanen Ariel Dorfman, som också var Salvador Allendes kulturelle rådgivare 1970–1973.
Jaime Penela är född i Santiago de Chile samma år som Allende valdes till president och blev vuxen samma år som demokratin återinfördes i Chile.
