Det är naturligtvis en historia som borde ha passat Brian De Palma som hand i handske. Ett passionsdrama i stålblank reklammiljö: Å ena sidan en manipulativ och karriärlysten blondin i blodröda läppar och åtsmitande klänningar med smak för kinky sex. Rachel MacAdams spelar denna Christine som tar åt sig äran av sin närmaste medarbetares alla geniala kampanjidéer, och som är beredd ”att göra vad som helst” för att få det hon begär. Å den andra Noomi Rapace som Isabelle, den ständigt förödmjukade medarbetaren i sedesam hästsvans, osminkad och gångriktigt svartklädd, som drivs till sammanbrott.

Ingen av dem är särskilt övertygande i denna halvkvävda stiluppvisning. Svek, hämnd, lögner och intrikata förvecklingar: till sist tycks Passion av tvingande skäl och genom en tysk kommissarie utmynna i en närmast parodisk tv-dramatisk twist och upplösning.

Brian De Palma är ju ingen dununge när det kommer till psykologisk thriller, melodram, noirfilm. Men det är inte i den genren han gjort sina bästa filmer. Tänk hans Scarface eller Carrie – den senare på väg i nyinspelning i Kimberley Peirces regi. Eller på hans bägge filmer baserade på ett par katastrofala amerikanska övergrepp i USA:s krig på andra kontinenter: Uppgörelsen med spelplats Vietnam och Redacted från Irak. I ingen av de filmerna har han som så många gånger litat på sin förmåga att imitera – i sina bästa ögonblick också variera – välkända genregrepp, på sin tekniska skicklighet och på sin dokumenterade Hitchcockvurm.

Det har gått hela sex år sedan Redacted. Mottagandet borde ha varit en djup besvikelse för den idag 72-årige regissören. Det måste vara en delförklaring till att han lockats till Berlin för att göra ännu en remake, den här gången av fransmannen Alain Corneaus sista film Love crime, bara ett par år gammal.

Det är trött och passionslöst trots sina noiranfäktade skuggor, uppspärrade ögon, och nattliga trappuppgångar i tiltat kameraspel. Av att bevittna Brian de Palma bli sin egen ytliga fäsör, blir man faktiskt rentav sorgsen.