Josefine Adolfsson går på manuskurs och får ofrivillig humor.
”Tänk dig tre akter. Tänk: 1. Hans och Greta går ut i skogen. 2. Hans och Greta träffar en häxa. 3. Häxan brinner upp.” Föreläsaren som under många år arbetat som utvecklingschef på ett av Sveriges största produktionsbolag sveper med handen över sin touchscreen. Sneglar på sin egen Powerpoint-presentation där barnsliga streckgubbar förgörs av hemmagjorda flashlågor. Han ser nöjd ut. ”Och hur får du en naturlig framåtrörelse i en berättelse som inte har en klassisk treaktsstruktur? Jo. Formulera berättelsen som: kommer X att Y? Svara sedan ja och nej på frågan i varannan scen.” Jag fnissar åt det jag uppfattar som en medvetet killingsk show. Men det enda som möjliggör min upplevelse är att jag sitter längst fram och inte ser medstudenternas irriterade blickar bakom mig.
Jag är på vidareutbildning för manusförfattare i något som kallas att skriva efter förlaga. Men det här är ingen utbildning. Det är konceptkonst på hög nivå. ”Du har den yttre ramen, A-berättelsen, alltså få jobbet, döda monstret. Men du har också det omedvetet personliga målet, att komma över skilsmässan, att förstå hur sämre lottade människor har det…”
Kära medstudenter. Jag vet att man inte får lov att göra såhär. Egentligen vill jag inte göra såhär heller, men jag har resonerat med mig själv fram och tillbaka och kommit fram till att jag måste. Det handlar inte om er. Det handlar inte om föreläsaren heller. Jag har stor respekt för kommersiellt tänk och kunnande men kärnan i den lena gröten är det som föreläsaren kallar för det omedvetna personliga målet. Något man i andra sammanhang brukar kalla för undertexten. ”Ja, och oftast när läsaren, producenten, finansiären, konsulenten, distributören blir intresserad av ditt material så handlar det just om det där personliga målet även om det hela brukar ske på ett omedvetet plan. Det kan till exempel vara så att en producent nyligen gått igenom en skilsmässa och därför fastnar för filmer som handlar om det eller något annat som han eller hon kan identifiera sig med.”
Det handlar om något som man problematiserar inom all pedagogik som har någon typ av integritet och egentligt innehåll. ”Vampyrer är ute. Tänk svensk sommar. Tänk påsk! Ja, påsken! Påsk går alltid hem! Gå till bolaget piiip och prata med producent piiip, hon älskar allt som utspelar sig under påsk! Hälsa från mig!”
När det att knäcka en kod för en underordnad student blir att spekulera i en lärares privata preferenser rör det sig om scener ur ett äktenskap mellan ett lamt och spekulativt insmickrande och mellanhänder som i bästa fall hamnat på sin post på grund av meriter och kunnande. Kan någon ge mig en happy ending på det?
