Idag är det dags för den enda svenska film som tävlar på årets festival, när Ninja Thybergs porrfilmsdekonstruktion Pleasure visas i Kritikerveckans kortfilmsprogram. Men Thyberg är faktiskt inte den enda svenska regissören i programmet. I sidosektionen Cannes Classics visades i går den tjusigt nyrestaurerade Visions of Eight (eller Åtta visioner som den hette på svenska), 1972 års officiella OS-film. Konceptet med OS-filmer slog igenom vid OS i Berlin 1936, då Leni Riefenstahl på nazisternas anmodan regisserade propagandadokumentären Olympia. Den näst mest kända OS-filmen efter Olympia är Kon Ichikawas Tokyo Olympiad, om OS i Tokyo 1964. Den brukar lyftas fram som en av de bästa sportdokumentärerna genom tiderna och dess inflytande på sport-tv i stort ska inte underskattas.
Inspirerade av Ichikawas film gav Internationella Olympiska Kommittén inför OS i München 1972 åtta regissörer från olika länder uppdraget att skildra spelen utifrån sin egen personliga utgångspunkt. Ichikawa var en av dem och – här kommer det svenska inslaget – Mai Zetterling var en annan. Zetterlings åttondel heter ”The strongest” och handlar om tyngdlyftare. Inledningen, där en ensam amerikan står på en stor, tom parkeringplats och upprepade gånger lyfter en imaginär skivstång, är jättefin. En annan höjdpunkt är när en svensk lyftare blir kammad av sin tränare innan han går upp på podiet. Zetterlings episod är en av de bästa, men jag gillar också Claude Lelouchs skildring av förlorare och John Schlesingers porträtt av en brittisk maratonlöpare. Rent allmänt kan det dock konstateras att när filmare får välja sport så blir det nästan bara män, nästan bara friidrott och lite för mycket slowmotion. För er som är intresserade av den officiella filmen om OS i London 2012 kan jag berätta att den heter First, är regisserad av Caroline Rowland och följer tolv förstagångsolympier. ”If Leni Riefenstahl’s Olympia was so 1936, First is very 2012″, skrev The Guardian i sin recension.
