Häromdagen meddelade branschtidningen Screen att David Lynch har börjat arbeta med sin första spelfilm sedan 2006. Samtidigt visas i Un certain regard den mest lynchska filmen på många år: Claire Denis Bastards (Les salauds). Det är en mörk och intrikat berättelse om en familj som kämpar med att hantera faderns självmord, dotterns självmordsförsök och familjeföretagets förestående konkurs. Historien portioneras ut bit för bit, en antydan i taget, och vidden av dramat står inte klar förrän i den allra sista bilden (om ens då).
Mysteriedramaturgin är inte det enda som andas Lynch. Agnès Godards mörka foto och Stuart Staples och Tindersticks suggestiva filmmusik är som hämtade från Twin Peaks eller Lost highway. Denis och Staples samarbetar här för tredje gången och börjar framstå som ett av de regissör-kompositör-par som på egen hand utvecklar filmmusiken som medel och konstform (tillsammans med exempelvis Paul Thomas Anderson och Jonny Greenwood).
Denis trollbinder och förfärar, Bastards är festivalens hittills bästa film. Men den är inte med i tävlingen. Vilket förstås är en skandal. Festivalchefen Thierry Frémaux har i en intervju i Variety beskrivit skillnaden mellan tävlingen och Un certain regard som att ”sometimes an author writes a 400-page novel and sometimes a 120-page novel. They are not the same, but both need to exist.”
Det stämmer att Bastards är en ”mindre” film än exempelvis Denis förra, White material, men den är på intet sätt mindre angelägen. Att Frémaux har valt andra, betydligt svagare franska filmer (som François Ozons Young & beautiful eller Valeria Bruni-Tedeschis A castle in Italy) framför Bastards är för mig en gåta. För att återknyta till Lynch: om det hade varit han som gjort den här filmen är jag övertygad om att den hade tävlat, och kanske rentav vunnit Guldpalmen. Salaud!
