Bröderna Coen tävlar med Inside Llewyn Davis, om en folksångare i 60-talets New York. Fint skådespel av Oscar Isaac i huvudrollen och många av de sjuttioelva birollerna gör också intryck. Storyn är dock ganska odramatisk och långsam, flera av låtarna spelas till exempel i sin fulla längd. Med sin okändis i huvudrollen påminner den mest om A serious man bland Coens senare verk. Jag gillar filmen, men den lär inte vinna några priser och kommer förmodligen att floppa på bio.
Clio Barnard slog igenom med skådespelare-gestaltar-dokumentärt-material-filmen The arbor häromåret. Nu gör hon sin första rena spelfilm med The selfish giant, om två tonårskillar i Bradford som relegeras från skolan och börjar stjäla metall åt en lokal skrothandlare. Conner Chapman i huvudrollen står inför ett liknande genombrott som Thomas Turgoose fick med This is England och Clio Barnard sällar sig till Andrea Arnold som en brittisk röst att räkna med framöver. The selfish giant kan mycket väl vinna Quinzaine des réalisateurs, där den tävlar. Läs mer om filmen i nästa pappers-FLM!
Flora Laus Bends i Un certain regard är en stillsamt berättad historia från gränsen mellan Kina och Hongkong. Maken till en förmögen Hongkong-kvinna försvinner, medan hennes chaufförs kinesiska fru inte får åka över gränsen och föda deras barn (vilket eftersom det är det andra skulle ge kostsamma böter om det föddes i Kina). Subtilt, på gränsen till intetsägande, med vackert foto av Christopher Doyle.
Martin Scorseses World cinema foundation fortsätter att restaurera ”världsfilm” och i Cannes Classics presenterades de två senaste: Ousmane Sembenes kortfilm Borom sarret (Senegal, 1969) och Lino Brockas Manila in the claws of light (Filippinerna, 1975). Sembenes film är den första av svart filmskapare söder om Sahara och handlar om en dag i en häst-och-vagn-förares liv. Brockas film är en närmast episk historia om en ung man som flyttar från landsbygden till Manila, på jakt efter sin ditlurade flickvän. Han jobbar som byggarbetare och gigolo, träffar nya vänner och möter dramatiska vändpunkter gång efter annan. Det känns lite som en miniserie, nästan för mycket att klämma in på två timmar, men det är ett superintressant porträtt av Filippinernas huvudstad, inte minst som filmen är inspelad mitt under Marcos regim. Dessutom är restaureringen fantastisk!
