Det finns all anledning i världen att jubla nu när Kungsgatan äntligen finns tillgänglig på dvd. Gösta Cederlunds filmatisering av Ivar Lo-Johanssons roman är en stor och gripande klassiker från det så illa kända fyrtiotalet i svensk film, som mycket skickligt kombinerar tre av de ting jag sätter högst: ett starkt drama byggt på samhällskritik och empati för de utslagna, ett storslaget kvinnoporträtt och en både nostalgisk och kritisk bild av min hemstad, Stockholm.
Barbro Kollberg spelar Märta, flickan från landet som lockas till storstadens löfte om lyx och flärd och går ner sig i prostitutionsträsket på Kungsgatan i Stockholm – dåtidens syndens näste. Första gången Märta kommer till Kungsgatan skildras i en serie jazziga bilder där vi först ser en fantastisk vy över Kungsgatan från en åkning upp längs det ena Kungstornet och sedan står hon som en oskuld förlorad mitt i storstadspulsen.
Scenen där hon tar med sina föräldrar, som kommit med tåget från landsorten, till lägenheten i en av stadens mest moderna förorter, är en av många små pärlor. En annan är när gatflickorna, kanske för ovanlighetens skull, har firat en blöt natt tillsammans, och den slutar med att en av dem sitter på ett trappsteg och letar efter ”min lilla sko”.
Kollberg fullkomligt lyser upp filmen, med sitt axellånga lockiga hår, blicken som stadigt utmanar kameraögat och ett kroppsspråk som väcker både avund och sympati. Hon är svensk films Rita Hayworth – fast bättre. Hon ger den hagalna Märta dimension och hjärta och jag följer hennes resa genom storstadens fällor med en näsduk i beredskap.
