Långfilm: Du gör mig galen!
Regi: David O. Russell
År: 2012
Land: USA
Speltid: 122 min

”Ta inte din medicin.” Det torde vara fiktionsfilmens främsta lärdom om hur psykisk sjukdom ska hanteras. ”Hitta kärleken” och ”Dansa!” är två andra. Whit Stillman låter steppdans fungera som terapi i Damsels in distress. I David O. Russells Du gör mig galen! kombineras för säkerhets skull dans och kärlek. Åter andra budord för hur psykisk sjukdom framställs på film är ”Ifrågasätt inte vansinnets magiska tänkande” och ”Egentligen finns sjukdomen inte”.

Huvudpersonen Pat i Russells film har dömts till psykiatrisk vård efter att ha slagit sin frus älskare halvt ihjäl. Han har också, får vi veta, haft grava paranoida vanföreställningar. Vansinnet ligger i familjen. Fadern lider av tvångstankar och kan inte se sitt favortitlag i amerikansk fotboll spela då han är bannlyst från stadion på grund av läktarvåld. Men varken fader eller son framstår som särskilt farlig. Visst får Pat sina utbrott, krossar fönster eller löper amok i terapeutens väntrum. Omgivningens rädsla ter sig ändock som orättvis – oftast visar det sig finnas ett visst mått av sanning bakom den sjukförklarade paranoian.

När Pat möter den helande kärleken kommer den i form av en kvinna, Tiffany, med egen galenskap. Den tar sig uttryck i – surprise! – sexuell promiskuitet. Pat har till att börja med svårt att acceptera hennes kåthet (hon är ju en slyna) men eftersom den bara var ett uttryck för hennes depression, och ett stadium Tiffany säger sig passerat, kan han så småningom riddarlikt ta på sig uppgiften att skydda henne mot män som vill göra det ondskefulla att ha sex med henne (ridderligheten är förstås ockå något Tiffany uppskattar). Även kvinnor som har mycket sex med många olika partners inte för att de helt enkelt gillar det, utan som ett symptom på ett underliggande lidande, är förstås en filmisk kliché (tänk Samantha Norton i Under the skin). För övrigt en föreställning som också ligger tung över vårdapparater, medierapporteringar och tankevärldar. Medlidande tycks vara det godtagbara alternativet och parhästen till fördömande.

Under middagsbjudningen där paret träffas diskuterar de den nedbrytande effekten av olika mediciner. Att Pat vägrar ta sina föreskrivna piller är en ständig källa till konflikt med hans övriga omgivning, men självklart är det inte i dem som räddningen finns. Räddningen är kärlek och vägen till kärlek går via det dansprojekt Pat åtar sig att genomföra med Tiffany. Den är kantad av bejakanden av de magiska föreställningsvärldar Pat Junior och Senior rör sig i. Sonens fixering vid sin fru stryks medhårs och används som ett instrument för att få honom fortsätta dansa och så småningom förenas med den nya kvinnan. Faderns tvångsföreställningar och vidskepligheter i samband med hans maniska spelande på sitt favoritlag används i samma syfte och tillåts triumfera fullständigt mot slutet. Vem vet, säger filmen. Låt oss få drömma.

Dårar på film är en charmig och livfull skara. Sedan Milos Formans Gökboet för de en enveten kamp mot överhetens restriktioner, institutionernas tyranni och konventionernas inskränkthet. Med undantag för seriemördare mår de bäst av att slänga sina tabletter, bejaka sina drömmar och släppas loss i en omvärld de kan berika. Den sociala miljöns förmåga att både läka och förgöra stod i centrum för 1960-talets antipsykiatriska våg. Denna våg rullar vidare över den magiska bildskärmen.

Visst generaliserar jag nu. Det finns ju också film som Lodge Kerrigans Clean, shaven där en psykotisk vardag är smärtsam och rå. Men som tendens betraktat – både inom mainstream och det som kallas independent finns förkärleken för de heliga dårarna. Och såklart finns det sympatiska element i detta. Men toleransen har sina gränser och dårarna får inte vara äckliga, elaka och hopplösa. Förmodligen gör också filmens antipsykiatri världens galningar en björntjänst. En psykiskt sjuk människa är trots allt inte hjälpt av kärlek och tolerans allena. Hon behöver inte bara hitta sitt rätta element. Om hennes tillstånd inte ens känns igen som just en sjukdom lär hon inte bli hjälpt alls.