BOK. Film after film: or, What became of 21st century cinema? (J. Hoberman, 2012).

Det sista kapitlet i J. Hobermans bok Film after film (en recension av Nuri Bilge Ceylans Once upon a time in Anatolia) är också den sista filmrecensionen Hoberman skrev för Village Voice innan han efter 30 års tjänstgöring förlorade sitt jobb. Titeln antyder ett monument över ett försvunnet medium, men boken är kanske också ett slags svanesång över den traditionella filmkritiken.

Men allra mest är boken en personlig skildring av filmen under de år George W. Bush var USA:s president.

Film after film består av tre delar: den första delen är en essä om det Hoberman kallar ”post-fotografisk film”. Del två, som är den mest omfattande, heter ”A chronicle of the Bush years” och består i huvudsak av filmrecensioner och andra artiklar skrivna mellan 2001 och 2008, presenterade i kronologisk ordning. Den sista delen består av 21 korta texter och är ett utkast till en kanon eller ett pensum över 2000-talets filmhistoria. Här finner vi biofilmer som Den ryska arken, Ten och Inland empire, men också Zhang Yimous öppningsceremoni under OS i Peking, experimentfilmer av Ken Jacobs, Ernie Gehr och Michael Snow, samt Douglas Gordons installation Between darkness and light.

Hobermans breda kulturella referensramar genomsyrar hela boken, men kommer särskilt till sin rätt i de kortare formaten, till exempel i recensioner av enskilda filmer. Som filmkritiker briljerar han när han beskriver filmer och sätter dem i ett kulturellt och politiskt sammanhang. Han är mindre övertygande, både stilistiskt och retoriskt, när han försöker etablera de långa linjerna. Det inledande kapitlet är fullt av intressanta exempel och idéer, men också ganska fragmentariskt, mer en exposé av ett fält än en ordentlig diskussion.

När han tar sig an övergången från det analoga till det digitala uppehåller sig Hoberman mest vid förlusten av indexikalitet, vid att fotografiet som ett direkt avtryck av verkligheten förskjutits till förmån för den otillförlitliga digitala bilden.

Filmen går från att vara ett fotografiskt medium till att bli animation, hävdar Hoberman, precis som Lev Manovich gjorde år 2001. Denna absoluta distinktion känns föråldrad, och den överdriver skillnaden mellan det analoga och digitala fotot. Men just här etableras också en bredare tematik som särskilt präglar skildringen av paranoian under Bush-åren: en allmän misstro och misstänksamhet, svårigheter att skilja sanning från lögn, och fiktion från verklighet. Boken behandlar både terrorattacken den 11 september, som omedelbart förstods och diskuterades utifrån konventionerna i Hollywoods katastroffilmer, och Arnold Schwarzeneggers nya karriär som guvernör i Kalifornien (som beskrivs som en degradering från jobbet som filmstjärna). Hoberman spårar attityder i det politiska klimatet, terrorhotet och kriget i Irak i de amerikanska filmerna från perioden: först indirekt, som allmänna teman och stämningar, sedan gradvis mer explicit.

Boken består huvudsakligen av tidigare publicerat material. Den inledande essän är en fördjupad version av en tidigare artikel, filmrecensionerna ackompanjeras av korta inledande texter och kommenterande fotnoter. Ibland påminner läsningen om ett slags rastlös navigering mellan webbsidor. Men det oredigerade formatet skapar också ofta en omedelbarhet i läsningen, en känsla av nutid och en rörelse mellan olika tidsplan.

I den inledande essän lyfter Hoberman fram Godards Éloge de l’amour som ett av de väsentliga verken om filmens död, han skriver till exempel suggestivt om hur de svart-vita bilderna i första halvan av filmen påminner om de tidiga Lumière-filmerna. Några få sidor senare beger vi oss tillbaka i tiden och får i stället läsa om hans första intryck efter att ha sett samma film på Torontos filmfestival strax efter den 11 september. Då är det först och främst Godards ”antiamerikanism” som är omöjlig för honom att skaka av sig. Sålunda blir boken inte bara en allmän berättelse om filmens materiella och politiska villkor på 2000-talet, utan också en personlig berättelse om åskådarskap.