En vanlig feministisk missuppfattning om Stanley Donens Kär i Paris är att den inrättar sig i en tråkig tradition, där den smarta, enstöriga tjejen blir populär av att kasta glasögonen och bry sig om utseende istället för böcker. Men det fina med Audrey Hepburns förvandling är att hon visserligen går från isolerad bokmal till fotomodell, men inte för en stund förminskar sig själv. När de andra Parisresenärerna i ankomst sjunger om att de vill ”do some window shopping on the Rue de la paix” vill Hepburn ”philosophize with all the guys around Monmartre and Montparnasse”. Särskilt empatikalismens (läs: existentialismens) förgrundsgestalt Flostre (läs: Sartre) då. Och när hon hittat källaren där de intellektuella parisarna spekulerar om essensen och existensen, då visar hon på ett oslagbart sätt att hon är helt i samklang med den avantgardistiska tidsandan.
Jonas Holmberg är medarbetare på FLM och programchef för internationell film på Göteborgs filmfestival.
I danskalendern väljer 24 personer från film- och dansfälten sin favoritdans ur filmhistorien.
