Just the wind  är en skakande skildring av en orolig dag i livet för en romsk familj på den ungerska landsbygden, med amatörer i de bärande rollerna. Filmen är baserad på verkliga händelser under åren 2008 och 2009, när flera romer sköts ihjäl av högermiliser i de värsta attentaten mot minoriteter i landet sedan andra världskriget. Just the wind är Ungerns Oscarsbidrag. Jag träffade regissören Benedek Fliegauf i Strasbourg när Europaparlamentets filmpris, Lux, skulle delas ut.

Hur kom du på idén att göra en film om händelserna?
– Jag hörde om det på nyheterna. Vid den tiden bodde jag i Tyskland. Jag började få mardrömmar och vaknade upp en natt med en stark bild av vad jag ville göra. Mardrömmar kan vara inspirerande, eftersom de skakar om dig. Sedan återvände jag till Ungern med min familj och började planera projektet.

För din film innan Just the wind var inte inspelad i Ungern.
– Nej, Womb var en tysk-fransk-ungersk samproduktion, men framför allt en tysk film, på engelska.

Har du planer på att göra fler filmer utomlands eller vill du fortsätta göra film i Ungern nu?
– Just nu arbetar jag på ett slags apokalyptisk stream of consciousness-film. Jag har precis sökt stöd för den hos filmfonden i Ungern, så jag är väldigt nyfiken på om de kommer att stödja den eller ej.

I Sverige får vi rapporter om hur kulturens frihet begränsas under högerregimen i Ungern. Hur ser situationen ut för filmen idag?
– De har gjort om systemet från grunden. Det finns en man som heter Andrew Vajna, en producent som har arbetat mycket i Hollywood (Total recall, Jacobs inferno, Evita, mm), som har kommit hem och utsetts till chef över filmen i landet. Han har säkert goda avsikter, men jag är inte säker på att han har tillräcklig kunskap om eller erfarenhet av den östeuropeiska filmens historia. Han hatar verkligen Just the wind. När han läst manuset sa han att det var ett mycket dåligt manus. Sedan när han hade sett den färdiga filmen var han mycket nöjd eftersom han sa att förstod att han hade haft rätt, och att filmen var ännu sämre. Men han är åtminstone ärlig. Att han sedan har dålig filmsmak är en annan sak. Förhoppningvis påverkas han av att först Béla Tarr och sedan jag vann Silverbjörnen i Berlin och så nu en Lux-nominering.

Hur har filmen tagits emot i Ungern?
– Förvånansvärt bra. Jag trodde att de skulle gömma filmen under mattan. Men ämnet är så hett i landet just nu. Det var inte bara progressiva och konservativa som kom till biograferna, utan även främlingsfientliga extremister, eftersom de ville veta vem jag var, som attackerade deras principer. När de såg filmen var de på ett sätt nästan nöjda, eftersom filmen är ganska öppen. De undrade bara varför jag tvunget skulle behandla detta tema istället för att göra en film om romer som attackerar vanligare ungrarare. Jag fick förklara om och om igen att det inte är samma sak som rasistiskt motiverade mord.

Har filmen visats i romska områden?
– Ja. Jag minns särskilt ett tillfälle när en person plötsligt lämnade salongen, och fler följde efter, och jag tänkte att de verkligen måste ogilla filmen. Men hon hade fått en panikattack. Hon sa att filmen var så verklig, att hon kände skam. Hon berättade att hon visste mycket väl att hon levde under fattiga förhållanden, men trodde att omvärlden aldrig skulle få se det. Det var också ett mål med filmen – att komma bakom både nidbilderna och fasaden som de själva håller upp, och skildra en vardag.

Läs mer om kontroverser i ungersk filmpolitik: Béla Tarr går till storms mot Andrew Vajnas monopolistiska tendenser.