Ljudspårets oväsen rycker in mig i ett undergångsscenario som orkestrerat av titelns bibliska sjömonster. Demoner svävar över avgrunden och någonting väcks till liv i det tomma intet. Tagningen pågår i flera minuter och den apokalyptiska pixelmosaiken växer sig våldsamt abstrakt – tills plötsligt armar sträcker sig in i bilden och tillkännager den som synvinkeltagning. I själva verket står vi vid den yttre relingen på en stor fiskebåt, där en regndränkt besättning vevar upp dagsfångsten och inbillad skräckfilmsrekvisita visar sig vara flaxande fiskmåsar och vågbrytningar.
Fiskedokumentären Leviathan, i regi av antropologen Véréna Paravel och etnologen Lucien Castaing-Taylor, är ett slags essä om människans relation till havet i en postindustriell värld. Resultatet är en sant uppslukande film som förenar naturfascinationen från Planet earth med undergångskalabaliken i Cloverfield. Skakiga fotfästen på däck expanderas så småningom med makalösa kamerariggars fågel- och fiskperspektiv, som för befästa havets omfång och påminna om att vi idag bör frukta odjuret lika mycket som Titanics passagerare gjorde för hundra år sedan. Likt havets många offer dessförinnan.
