Det är i era arkiv som filmerna på FLM–topplistan och alla andra gamla svenska filmer finns lagrade. Hur mår den svenska filmhistorien rent fysiskt?

– Många filmer gick förlorade långt innan det fanns filmarkiv, men de filmer som finns kvar tycker vi att vi har bra koll på. Samtliga filmer på topp 25 finns bevarade, även om de två stumfilmerna Körkarlen och Ingeborg Holm inte finns bevarade i ursprunglig längd. Till dessa två filmer finns inget originalmaterial kvar, däremot duplikatnegativ från vilka kopior kan tas fram.

För ljudfilmerna från nitratfilmsperioden, Flicka och hyacinter och Hets, gäller också att originalnegativen gått förlorade, men till dessa finns bevarandematerial i form av inter-positiv, från vilka duplikatnegativ och tonnegativ tagits fram som möjliggör framställandet av nya kopior.

Så i alla fall de bästa svenska filmerna mår ganska bra?

– Jag skulle väl vilja säga att alla de filmerna mår bra, eller i alla fall så bra de kan må. Vad gäller stumfilmerna är ju befintliga negativ en gång i tiden framställda från mer eller mindre slitna nitratkopior från tiden, så det finns inkopierade skador i duplikatnegativen, och därmed i visningskopiorna. Det gäller i princip samtliga svenska stumfilmer i våra samlingar.

I fallet Ingeborg Holm finns tyvärr en störande inkopierad smältskada från nitratet, som täcker Hilda Borgströms ansikte i den gripande scenen i slutet. Denna vore ju toppen att kunna åtgärda, men osäkert om det går. Digitala tester gjordes för ett antal år sedan med dåligt resultat. Tekniken har utvecklats, men just denna form av skador kan ännu ej åtgärdas.

Finns det filmer som skulle kunna vara bland de bästa, men som inte finns längre?

– Det är en svår fråga eftersom man inte kan se dem. Var till exempel Mauritz Stillers De landsflyktige från 1921 en fantastisk film? Det var en stor produktion som såldes till många länder, men den har gått förlorad, så idag vet ingen hur bra den egentligen var.

Det är en av de filmerna jag helst skulle vilja hitta. För ungefär en gång om året dyker det upp en förlorad film, oftast i utlandet. Det är jäkligt kul. Allra gladast blev jag när en annan Stillerfilm som heter Gränsfolken återfanns i en kyrka i sydvästra Polen. Det var en polsk präst som samlade på film och den här hade han bytt till sig av en tjeckisk präst någon gång på 40-talet. I samband med att de skulle bygga om kyrkan så hittade man 25 burkar nitratfilm, bland annat en färgkopia av Gränsfolken.

Vilka är utmaningarna för att bevara den svenska filmhistorien?

– Vi har fortfarande en hel del filmer som inte är säkrade, även om det inte är kända spelfilmer av stora regissörer. För att säkra dem måste man ha ett fotokemiskt labb, och när det sista svenska lades ned startade filminstitutet ett eget labb. Men det måste också finnas någon som tillverkar råfilm. Där är vi i händerna på Kodak och Fuji, och att Kodak nyligen ansökte om konkursskydd i USA är inte ett bra tecken.

Den andra utmaningen är den digitala. Eftersom det snart inte finns några biografer som kan visa 35 mm-film måste vi framställa högkvalitativa digitala biografkopior för att filmerna ska bli sedda. Vi har skaffat diverse utrustning för att påbörja ett sådant arbete, men det är ganska kostsamt. Bara att skanna en film kostar mycket pengar, och sen måste man spara den och se till att den finns kvar om hundra år.

Många filmarkiv har brunnit upp genom historien. Är den nya risken att någon praktikant trycker på delete?

– Knappast, vi är bra på att ta hand om materialet som vi har hos oss. Men gällande mindre produktioner, och framför allt i ett globalt perspektiv, är jag orolig. Alla tänker inte på att man kanske inte borde ställa den där hårddisken på hyllan och hoppas att man kan ta fram den om tre år. Man brukar säga att 80 procent av alla stumfilmer som gjordes har gått förlorade. Kanske kommer inte 80 procent av alla digitala filmer gå förlorade, men om man inte tänker sig för nu kan vi nog om 50 år upptäcka att det finns stora luckor från den digitala filmens första tio år.

För att bromsa kemiska nedbrytningsprocesser förvaras film på filmbas kallt och torrt, och har en beräknad livslängd på över 500 år under optimala förhållanden. För digitala filer är livslängden 3-7 år. Totalt finns omkring 180 000 rullar film i SFI:s samlingar.