Som ensamstående, barnlös och utan ens ett riktigt jobb att gå till är jag barnsligt förtjust i en viss typ av tv-serier, där jag bjuds in att ta del av den familjära atmosfär som råder bland de charmigt egenartade medarbetarna på en spännande och viktig arbetsplats.
Jag tänker på serier som Bones, Jordan – rättsläkare eller Criminal minds. I samma anda finns Navy CSI, Fringe eller Numbers. Med andra ord serier där socialt inkompetenta nördar arbetar för att med vetenskapliga metoder lösa olika uppseendeväckande mordhistorier och medlemmarna i arbetsteamet tillbringar väldigt mycket tid tillsammans. De reser tillsammans, upplever trauman tillsammans, vet allt om varandra och accepterar varandra utan reservationer. De har ofta varit utanför och blivit mobbade i skolan, och deras verkliga familjer är starkt dysfunktionella.
Ibland spiller dessa familjer över in i seriens värld och kan ingå som mindre enheter inom den större gemenskap som är arbetsplatsen. Far-son i Fringe, far-söner i Numbers, far-dotter i Jordan. Mödrar är ofta döda, galna eller båda delarna.
Det finns en utopisk ådra i presentationen av en värld där den alienerande och uppsplittrande uppdelningen av livet i en privat sfär och en arbetssfär inte gäller. De ruckar också på genusordningen. Män övertar den traditionella omsorgsrollen och kvinnor som Jordan och “Bones” saknar de manliga kollegornas känslomässiga och sociala kompetens. Framför allt utgör arbetsplatsfamiljerna en slags trygg hamn undan meningslös konformism. Jag vet att det bara är på låtsas och att radikaliteten inte går särskilt långt. Men ändå.
