Norske Jens Lien slog igenom med den absurdistiska festivalfavoriten Den brysomme mannen för sex år sedan. I nya Revolt blir tonårige Nikolaj punkare i skarven mellan 70- och 80-tal, ivrigt påhejad av sin hippiefarsa.

Du har gjort tre långfilmer – en lättsam komedi och en samhällskritisk allegori – och så Revolt, som är någonstans mittemellan, eller?
Jag försökte bygga upp Revolt som Den brysomme mannen, med avskalade scenerier, men det funkade inte. Jag kände att jag hade lyckats ta den stilen så långt jag kunde. Det går att göra ännu mer stilrena tablåer, men det hade tagit bort en del av energin. Därför är Revolt mer improviserad. Jag jobbade med Morten Søborg, som har fotat bland annat Pusher, och som har en mer dokumentär stil.

Gymnasielärare Pedersen och Mannen som älskade Yngve är två norska filmer från senare år som handlar om 70-talskommunismen respektive 80-talspunken. Just däremellan utspelar sig din film. Kan du känna ett släktskap med de andra filmerna?
Ja. 70-talet blir ju porträtterat lite likt. Men vi i södra Norge var inte lika upptagna av det politiska. Min film handlar mer om far och son-relationen. Och om förorten, Rykkin. Revolt förhåller sig till bilden av bråkiga, fula förorter på film, som i This is England eller Medan vi faller. Norges ”drabantbyer” har en futuristisk skandinavisk stil, som jag använde till att ta ett annat grepp på förortsgenren – förorten som ett färgrikt helvete.

Jag tänkte också på Tillsammans.
Där Tillsammans slutar, börjar Revolt. Jag är nog omedvetet påverkad av hur 70-talet tidigare har framställts på film.

Filmens originaltitel, Sønner av Norge, är också titeln på Norges gamla nationalsång. Du funderade aldrig på att kalla filmen Ja, vi elsker dette landet?
Nej, det hade blivit för tungt. Sønner av Norge anspelar också på flera saker – far och son-relationen, punkarna och landets söner.

Den svenska titeln är Revolt. Vad tycker du om den?
Vi var faktiskt lite inne på det, att kalla filmen ”Opprør”. Så jag tycker att det är en bra titel.

2007 var jag på ett seminarium på Göteborgs filmfestival som hette ”Norsk bølge”, där du och Joachim Trier var med. Minns du vad ni sa?
Nej.

Ni sa att era framgångar berodde mer på utländska influenser än på att ni kommer från Norge.
Ja, vi är ju en generation som har utbildat oss i utlandet. Den norska filmskolan har bara funnits i tio år. Ingen av oss har gått där. Jag är mer inspirerad av amerikansk independentfilm. Under min utbildning i London pratade vi om Hal Hartley och Jim Jarmusch… Är det en norsk filmvåg nu eller?