Lindsay Seers installation Extramission 6 (Black Maria) som ingår i utställningen Resan till månen på Bonniers konsthall, är en kopia av Thomas Edisons filmstudio Black Maria från 1891. Här inne, i det lilla svarta trähuset, projiceras den självbiografiska filmen om en flicka som växte upp på Mauritius och inte yppade ett enda ord före åtta års ålder. Då kom en kringresande fotograf till ön och vid anblicken av sitt eget porträtt sade Lindsay till moderns oerhörda förvåning ”Är det där jag?”.
Men samtidigt som den verbala världen kom till flickan förlorade hon gradvis en annan: den visuella. Hon var nämligen begåvad med ett fotografiskt minne som sakta försvann med språket. Fast beslutad att klamra sig fast vid bildvärlden bestämde hon sig för att bli en kamera. Bokstavligen. Hon trädde en svart sopsäck över sitt huvud, lade ljuskänsligt papper på sin tunga, stängde munnen, drog bort sopsäcken och öppnade munnen när hon ville fotografera något. Bilderna som tagits inifrån denna flickas svalg är lite suddiga, rödkantade och inramade av tänder upp- och nedtill.
Lindsay Seers historia är exceptionell men rymmer samtidigt en påtaglig igenkänningsfaktor för alla före detta små flickor som inte riktigt hörde hemma i den värld av krav de växte upp i. Flickor som hellre teg än log och sade idel snälla saker. Flickor som resignerat blev betraktare i stället för deltagare i det sociala livet. Flickor som i bästa fall i likhet med Seers så småningom förvandlar sig från kameror till projektorer och därmed berättar sina egna historier.
