Tioåriga Laura flyttar till en ny stad. Hon presenterar sig, nästan till sin egen förvåning, som Michael. En skollovssommar badar, busar och spelar Laura barbröstad fotboll i en oskyldig grönska. Tomboy låter naturen bli en skådeplats för frihet. Céline Sciammas film har jämförts med Kimberly Peirces könsöverskridande Boys don’t cry, men är mer queer än transig. Samtidigt blir det uppenbart hur omgivningens tydliga könsrollbesättning uppfyller ett samhälleligt status quo. I detta landskap känns Lauras hemlighet som en bomb, vilket gör Tomboy till en osannolik nagelbitare.
När Lauras mamma inför skolstarten tvingar henne att i klänning gå runt till vännerna och bekänna färg, skapar filmen också en länk mellan könsrollsdiskurserna och utbildningssystemet. ”Jag bryr mig inte om du vill kalla dig kille, men skolan börjar! Vad ska vi annars göra?” frågar mamman upprört. Associationerna går till Michel Foucaults ord om utbildningssystemen som ”ett fixerande av de talande subjektens roller”. Kontrollsystem som kontrollsystem tycks filmen vilja säga.
Lauras ”problem” är inte att hon är född som tjej utan att det automatiskt begränsar henne. Därför är det inte det korta håret eller fotbollen som provocerar omgivningen, det är att hon tar sig friheten att kalla sig själv vad hon vill.
