Ett blandat mottagande för den spanske veteranens skräckblandade kidnappningsdrama. Kerstin Gezelius övertygas i DN av ”ett vackert filmsmycke” och ser också The skin I live in som en meditation över filmmediet: ”Det handlar om hud – ’piel’, men också om film – ’película’. Den eldresistenta människohud som Ledgard håller på att tillverka i sitt fläckfria laboratorium och som verkar täcka den smidiga och vackra lilla kvinnan han håller fången i ett rum övervakat av monitorer kunde lika gärna vara film. Den framkallas, den sys ihop, den projiceras på bildskärmar (i vetenskapsmannens rum består ena väggen av en bildskärm så att han hela tiden har sin fånge bredvid sängen, gärna i förstoring).”
Emma Engström är av en annan mening i GP. ”Filmen är ett slags melodramatisk Frankenstein, men utan vetenskapskritiken. Istället känner vi igen bekanta Almodóvar-motiv som ursprung, identitetsupplösning och sex med våldsinslag”, skriver hon men påpekar också att han behandlar dem på ett nytt sätt. ”Bitvis känns det som att han blivit cyniker och, gud bevars, också minimalist. Eller som att han försökt göra en cynisk och minimalistisk film – och inte lyckats fullt ut.”
Annika Gustafsson i Sydsvenskan lägger sig betygsmässigt mittemellan, men noterar precis som Engström regissörens nya kyla: ”Det som saknas är märkligt nog lite av filmarens vanligtvis så stora hjärta.”
Jan Söderqvist i SvD är desto mer förtjust och ser en ”film om ytans bedräglighet och sanning”. Han menar Almodóvar ägnar sig åt identitetsforskning och frågar sig om man kan vara densamma i en annan hud. I Söderqvists ögon är The skin I live in ”ett stycke Almodóvar av den skarpa, blankslipade sort som åtminstone jag föredrar framför förnumstigheten i, exempelvis, Att återvända”.
